Den europeiska centralbanken ECB:s stora köp av spanska och framför allt italienska obligationer har stillat de värsta svallvågorna från inledningen av augusti. Och med avsaknad av några större negativa händelser så har världens börser de senaste dagarna tagit tillbaka lite av det stora augustiraset. Läget är emellertid långt ifrån stabilt.
Det kan snabbt visa sig att investerarna har gett sig ut på nattgammal is. Det kan braka när som helst. För även om ECBs obligationsköp är det som tillfälligt har stoppat och ytterligare köp är det som kan stoppa en vidare spridning av den akuta eurokrisen, där Italiens ovälkomna men inte särskilt oväntade entré är den nya elefanten i den monetära porslinsbutik som kallas euron, så vilar dessa åtgärder på bräcklig politisk och legal grund.
Tysklands president Christian Wulff sade så sent som på måndagen att ECBs obligationsköp är olagliga. Och det finns ett mycket stort tyskt motstånd, inte minst inom förbundskansler Angela Merkels egna parti CDU, mot såväl ECBs obligationsköp, liksom även den andra finansiellt möjliga lösningen på eurokrisen som har klättrat högt upp på agendan, lanseringen av en för euroländerna gemensam euroobligation.
Motståndet är hårt mot att även godkänna den mindre radikala, men numera i stort sett obsoleta, utökningen av stabilitetsfonden ESFS, som euroländerna kom överens om när det grekiska räddningspaketet omförhandlades i slutet av juli. Och detta motstånd finns inte bara i Tyskland.
Det stora problemet är att det inte längre finns något utrymme för halvmesyrer från euroländerna om de ska kunna stoppa den pågående finansiella förruttnelseprocessen. Men de åtgärder som kan göras, att ECB agerar som ”lender of last resort” för alla medlemsländers upplåning och/eller att euroländerna inför en gemensam obligation för sin skuldfinansiering, vilar på ett svagt legalt och politiskt mandat.
Samtidigt finns det även starka men mer långsiktiga ekonomiska argument mot de båda radikala lösningsalternativen. Euron, som lanserades som ett viktigt steg för en ökad integration av EU, har blivit en finansiell, ekonomisk och politisk splitterbomb.
För det är uppenbart att krisens destruktiva förlopp beror på de inbyggda fatala bristerna i eurosystemets konstruktion,
Euroländerna, liksom även många investerare, ansåg länge att de lånade i en ”gemensam” valuta. Det gjorde att skillnaderna i riskpremier mellan olika länder krympte ihop. De senaste årens utveckling har emellertid klargjort att euroländerna de facto lånar i en ”främmande” valuta.
De har helt enkelt ingen kontroll över den valuta de lånar i och de kan därmed inte garantera obligationsinnehavare att de alltid har tillräcklig likviditet för att kunna fullgöra sina åtaganden. Det är en avgörande skillnad mot länder som lånar i en egen valuta och har en egen centralbank, som Sverige, att exempelvis Riksbanken alltid kan lösa statens likviditetsbehov.
Priset för denna effektiva likviditetsförsäkring är risken för att den ökade penningmängden ska leda till att penningvärdet sjunker, inflation. Försäkringspremien för flertalet länder som lånar i sin egen valuta är emellertid för närvarande extremt låg.
