Den sittande regeringen ser i dagsläget inte ut att få mer än en mandatperiod på sig för att genomföra sina reformer. Bortsett från tv-licenser, svart arbetskraft och en flaska vin på krogen är det fastighetsskatten som fått väljarna att ändra uppfattning och vilja rösta bort alliansregeringen.
Att regeringen lyckats med konststycket att genomföra en reform som gynnar en så stor del av dess kärnväljare, men som ingen uppskattar, är minst sagt uppseendeväckande.
Visst kan mycket skyllas på regerings tillvägagångssätt. Först lade man ett förslag som ersattes av ett omarbetat förslag som sin tur ersattes av ett tredje förslag. På vägen hann alla parter hinna känna sig lurade och förda bakom ljuset minst ett par gånger. Men trots att det bara bidde ett par vantar av den önskade rocken står det klart att en majoritet av villaägarna i alla fall tjänat på reformen, men inte är de särskilt glada för det.
Enligt en uträkning från riksdagens utredningstjänst kommer 3,1 miljoner svenska hushåll att få en skattesänkning på i genomsnitt ett par tusenlappar om året. Endast 25 000 hushåll får höjd skatt med i genomsnitt tusen kronor. De som fått det bättre är därmed 120 gånger fler än de som fått det sämre. Då är frågan varför endast 26 procent av villaägarna uppskattar reformen.
Förutom att det alltid är en enkel match för blodtörstiga journalister att hugga på svikna vallöften tror jag att Villaägarnas riksförbund genom en välsmord lobbyapparat hettat upp stämningen rejält. Med statistiska underlag och slagfärdiga rubriker lägger intresseorganisationen upp smashboll efter smashboll för både en hungrig mediekår och en tacksam opposition som i stort sett kan ta semester fram till nästa regeringsbildning.
Det smått komiska i hela situationen är väl ändå att det kan bli Villaägarnas riksförbund, som så länge kämpat för en slopad fastighetsskatt, som slutligen fäller Fredrik, Göran, Maud och Jan i valet 2010. Man kan ju undra om de verkligen är beredda på en återställare och om det är vad deras medlemmar egentligen önskar sig.
