Torsdagskvällens ouzorus efter att det grekiska parlamentet på övertid lyckats komma överens om de drastiska budgetnedskärningarna blev kortvarigt. På fredagsmorgonen väcktes de grekiska ledarna av en spann iskallt nordsjövatten av eurozonens finansministrar. Besparingsbesluten är dels inte tillräckliga och dels vill man se dem verkställda innan stödpaketet på 130 miljarder euro kan börja betalas ut.

Enligt Financial Times så krävs det ytterligare nedskärningar 325 miljoner euro för att grekerna ska nå de uppställda villkoren på 3,3 miljarder euro i besparingar, samt att eurozonsledarna vill se besluten genomförda i parlamentet innan stödlånen kan börja betalas ut. En utbetalning från paketet är nödvändigt för att Grekland ska kunna klara att lösa de lån på 14,4 miljarder euro som förfaller den 20 mars.

Samtidigt finns det en allt mer utbredd uppfattning att stödpaketet inte kommer att hjälpa landet komma på fötter och återfå sin betalningsförmåga. ”Det är mycket osannolikt att det kommer att leda till tillväxt, arbeten, finansiell stabilitet och nya investeringar”, kommenterade exempelvis den amerikanska fondförvaltaren Pimcos vd Muhamed El-Erian överenskommelsen i en intervju med Bloombergs.

Nej, det så kallade andra ”stödpaketet” är inte det som krävs för att få Grekland på fötter igen. Det krävs mycket mer radikala åtgärder. Skuldnedskrivning och en snabb anpassning av konkurrenskraften, vilket innebär att Grekland permanent eller tillfälligt lämnar euron för att få en valuta vars värde återspeglar landets konkurrenskraft. Om det andra paketet ändå betalas ut innebär det i stort sett två saker: 1) att några kreditgivare som har lån som förfaller får full betalning, (med undantag för de som går med på den ”frivilliga” nedskrivningen), får det egentliga stödet, men 2) att Grekland ändå förr eller senare måste genomgå en omfattande rekonstruktion.

För det grundläggande grekiska problemet är heller inte det stora budgetunderskottet utan landets långvariga och fortsatta beroende av utländsk finansiering för att hålla igång sin ekonomi. Greklands har under sitt euromedlemskap uppvisat löpande årliga bytesbalansunderskott, (externa lån), på runt 10 procent av BNP, och som i fjol sjönk till runt 7 procent. Det har gjort att landet har byggt upp en mycket stor nettoskuld mot utlandet, på över 120 procent av BNP, samtidigt som konkurrenskraften för Greklands exportindustri, inklusive turism, har eroderats kraftigt. Den aktuella ”frivilliga” nedskrivningen av privata innehav av grekiska statspapper kommer inte att ha någon större påverkan på detta oavsett om det blir en nedskrivning på 50 eller 70 procent av deras innehav, då det kommer att sänka den externa skulden med max 10 procentenheter.

Bara för att kunna betala räntan på dessa lån så behöver Grekland svänga om sin import- och låneberoende ekonomi till en exportmaskin som slår Tyskland och hamnar i nivå med Sverige. Det vill säga årliga bytesbalansöverskott på minst 6 procent av BNP. Detta är ingenting som åstadkoms genom budgetnedskrivningar, även om vägen att finansiera dessa underskott via nya utlandslån naturligtvis inte heller är farbar. Att det är den grekiska staten som är den stora låntagaren och inte privata hushåll och företag innebär bara den skillnaden att den grekiska staten ska plocka in de medel som behövs från skattebetalarna, vilket den inte har varit så framgångsrik med. Nej, det behövs en total rekonstruktion och det är bättre att den sker förr än senare.