Den läxan från 1970 och 1980- talens inflationskarusell har inte minst den fackliga rörelsen lärt. Den har gått i bräschen för att få medlemmarna att inse att det är reallöneökningar – pengar i handen – som är det viktiga.

Ingen tjänar på att stigande lönekrav och höjda priser börjar jaga varandra i en pris- och lönespiral. Allra minst löntagarna. De stora fackförbunden lär därför tänka över saken både en och två gånger om de överväger att riva upp avtalen i höst.

Dagens höga KPI-siffror är en direkt följd av de upptrissade priserna på olja och andra råvaror och livsmedel. De är ”importerade priser” som sätts på världsmarknaden och som Riksbanken inte kan göra mycket åt. Det är istället risken för att råvaruprischocken – via stigande inflationsförväntningar – smittar av sig på den inhemska pris- och lönebildningen och resulterar i en bredare anlagd inflation som gör att analytikerna nu räknar med att reporäntan höjs idag.

Bättre förekomma än förekommas av en stigande inflation, alltså. Det är även budskapet i den årsrapport från ”centralbankernas centralbank”, BIS i schweiziska Basel, som publicerades tidigare i veckan.

Höj räntan och slå ner inflationen även om det sker till priset av en djupare konjunkturnedgång, är uppmaningen till de nu rätt många centralbanker som är i samma sits som Riksbanken.

Fast BIS tillägger också: Detta är inget universalråd. Varje centralbank måste anpassa sin penningpolitik till det egna landets specifika förutsättningar.

Hur stor risken för en pris-lönedriven inhemsk inflation är just i Sverige – det är just nu en av de verkligt heta debattfrågorna analytikerna emellan här hemma. Och en hård nöt för fackförbunden.