Den senaste tiden har varit allt annat än smickrande för bland annat börsens storbankschefer. Allra värst har det varit för Nordeas vd Christian Clausen.

Han har både försökt vifta bort bankens undermåliga prestationer inom fondförvaltningen och försvara de bisarra avkastningsmålen på bortåt 10 gånger den riskfria räntan. Bankjättens kunder kunde i tv-rutan dessutom lätt få intrycket att Clausen hånlog mot dem när han nonchalerade frågor kring banken.

Christian Clausen vill dessutom vältra över de ökade kapitalkraven för bankerna på kunderna genom att skruva upp vinsterna på bolånen ytterligare. Där fick han ytterligare ammunition av Michael Wolf. Swedbankchefen lyckas med konststycket att presentera de ökade bolånevinsterna som att banken gör sina kunder en stor tjänst.

”Jag tycker att marknaden har ett ansvar för att prissätta risk korrekt och se till att folk inte lånar mer än de mäktar med. Det är viktigt att kunderna får incitament att amortera.”

Men även de andra två bankerna i de fyras klubb, Handelsbanken och SEB, surfar bekvämt fram på de höga bolånemarginalerna.

Vanliga bankkunder uppfattar knappast de stegrande bolånekostnaderna som en fantastisk hjälpande hand från bankcheferna. Samma sak gäller från politiskt håll, där både finansminister Anders Borg och finansmarknadsminister Peter Norman allt oftare kritiserar bankerna. Om man filtrerar bort vissa inslag av populism i kritiken så slår den helt rätt. Bolag som arbetar på konkurrensmässigt fullt fungerande marknader kan inte kosta på sig den typen av utspel som bankerna gör.

Bankerna har därmed inslag som påminner om den sannolikt minst fungerande branschen i Sverige, elmarknaden. De tre bolagen i el-juntan har under en lång rad år kunnat ta överpriser av sina svenska kunder. De svenska kundernas pengar försvinner sedan antingen till utländska ägare, som i Fortum och Eon, eller till misslyckade internationella storaffärer, som i Vattenfall.

Detta lyckas elbolagen med trots att kunderna rasar, och de tre stora får bottenbetyg i undersökningar som mäter kundnöjdhet. Och mindre uppstickare i branschen driver stenhårt gäck med de tre stora i sin reklam.

En annan gammal monopolist, SJ, redovisade häromdagen ännu ett förlustkvartal, och kom med en kanonad av floskler och bortförklaringar Och trots att det är en bit kvar till vinterkylan så har tågen drabbats av stora problem i veckan. Här är det staten som i sin ägarroll ålagt bolaget märkliga avkastningskrav, i stället för att fundera på kundnyttan med fungerande tåg.

En annan bransch som länge dragits med problem är byggarna. Nyligen fälldes NCC åter i en asfaltkartell till böter på 200 miljoner kronor, den här gången i Norge. Och Peab är åter i blåsväder för en misstänkt mutaffär, nu i Falun.

Trots att det inte är första gången de båda byggarna hamnar i hetluften för samma sak, så skyller de på enstaka medarbetare som brutit mot bolagets regler. De förklaringarna ekar tämligen tomt.

I själva verket är alla de här händelserna bevis på bolag som inte respekterar sina kunder.

Det har länge funnits en kraftig snedbalans mot mer eller mindre kortsiktiga ägarintressen i svenskt näringsliv. Toppchefernas främsta mål har varit att tillfredsställa kapitalmarknaden, och ”vårda börskursen”. Det har inte minst varit grunden för stora bonusprogram.

Men långsiktigt är det mer fruktbart att intressera sig för kunderna än att fem gånger om dagen ängsligt granska aktiekursens svängningar. Och i de bolag där staten är storägare finns det all anledning att fundera ett varv till på uppskruvade avkastningskrav kontra samhällsnytta av basala tjänster.

Finansmarknadsminister Peter Norman går i tisdagens Dagens Industri också till attack mot avkastningskraven i Vattenfall, och beordrar en översyn av alla statliga bolags finansiella mål. Med det vill han dessutom skicka en signal till privata bolag att fundera över sina mål. Peter Norman förtjänar därmed ett betydligt högre betyg än styrelserna och ledningarna i en rad bolag, bland annat delstatliga Nordea.

Men förutom påtryckningar från högsta politiska håll kan bland annat sociala medier ha en viktig funktion. Det är i dag betydligt lättare för kunderna att sluta sig samman och visa sitt missnöje med dysfunktionella bolag.

För konkurrensutsatta företag biter det direkt. Monopolister och juntamedlemmar kan slå ifrån sig under en tid. Men förr eller senare lär det få effekt även där.