Det har bedrivits ett intensivt lobbyingarbete från bland annat Skånska Dagbladet, centerrörelsen och SvD mot regeringens förslag i en departementspromemoria om att avskaffa det särskilda storstadsstödet på 48 miljoner kronor per år till SvD och SkD. Men huvudförklaringen till att regeringen nu tvärvänder och låter storstadsstödet vara kvar, finns nog på annat håll.
Framför allt handlar det om tre saker:
1. Att det så snabbt uppdagades att det inte fanns stöd för påståendet om att det var EU-kommissionen som krävde en förändring, utan att det snarare var kulturministern och tjänstemän på departementet som själva drev linjen om minskat stöd för storstadstidningarna.
2. Att oberoende remissinstanser som Presstödsnämnden, Konkurrensverket och JK Göran Lambertz alla tvärsågade departementspromemorian för att den saknade en grundlig konsekvensanalys när det gäller mångfalden på medieområdet.
3. Att ett sänkt presstöd bara kunde bli verklighet om reklamskatten samtidigt avskaffades, något som finansminister Anders Borg tydligt sagt nej till i nuläget. Reklamskatten blir kvar tillsvidare, trots att kulturministern i somras lovade att avskaffa den – och då gör regeringen bedömningen att det är bättre att begrava presstödsfrågan än att riskera att den blir en mediepolitisk kvarnsten runt halsen.
Men det politiska lappkastet i presstödsfrågan visar också hur svag ställning både kulturministern och alliansens särskilda grupp för mediepolitiska frågor har. Vad de säger på det mediepolitiska området har uppenbart väldigt begränsad betydelse, eftersom det är först när frågorna lyfts upp på partiledar- och finansministernivå som de viktiga besluten fattas – och då handlar det till väldigt stor del om politisk pragmatism.
Detta är förstås intressant både för dem som spekulerar i att kulturministern blir en av dem som ryker först vid nästa ommöblering i regeringen – och för dem som gissar om vad som ska hända kring public service, efter den utredningsprocess som varit. Svaret är tydligt: det avgörs först när frågan hamnar på partiledarnas bord. Tills dess är allt öppet; det kan bli stora förändringar eller nästan inga förändringar alls.
I presstödsfrågan återvänder nu regeringen till 2006 års riksdagsbeslut, med höjt stöd till landsortstidningarna och bara något reducerat stöd till storstadstidningarna. Att det förslag som kulturdepartementet försökte snabblansera under falska premisser nu begravts är bra, men det nya beskedet betyder för den skull inte att frågan är löst en gång för alla. Fortfarande är det så att presstödet på många sätt är en ologisk och otidsenlig konstruktion, som skulle förtjäna en genomgripande och konstruktiv översyn, tillsammans med en mer grundlig översikt av alla former av statliga mediestöd.
Men en rimlig gissning är nog att politikerna inte tänker plocka upp den bollen på ett bra tag.
Därför tvingades ministern backa
Kulturministern fick bakläxa om sänkt presstöd till storstadstidningarna. Det höll inte att skylla på EU – och när finansministern inte ville kvitta presstödet mot sänkt reklamskatt avfördes frågan snabbt från regeringens bord.
