Förklaringen till att dessa förvaltare, till exempel pensionsfonder och andra typer av indexnära förvaltningsorganisationer, sökt sig till råvarumarknaderna är att nästan samtliga av dem tog väldigt mycket stryk av de mycket brutala kursfallen på aktiemarknaderna 2000-2002. Eftersom råvaror inte är korrelerade (samvariationen är låg) till aktier blev råvaruderivat ett sätt att investera i en ”ny” tillgångsklass för att sänka risken och förhoppningsvis öka avkastningen.

Utvecklingen har varit explosionsartad, och vuxit i takt med prisutvecklingen eftersom ju större råvarumarknaden blivit mätt i värde desto mer kapital har tryckts in i olika rårvaruindexderivat (som ofta består av 20-25 olika underliggande råvaror) för att upprätthålla en konstant andel råvaror i förvaltningsportföljerna. 2003 var cirka 13 miljarder dollar investerade i olika råvaruindexstrategier, 2008 hade investeringarna vuxit till 260 miljarder dollar. Av de utestående derivatkontrakten kontrollerar de finansiella institutionerna huvuddelen.

Viktigt är också att den finansiella delen av råvarumarknaderna är mycket begränsad i förhållande till storleken på aktiemarknaderna, vilket gör att det kapital som investeras får en betydande effekt på priserna. Derivatpriserna är också direkt korrelerade med spotpriserna på råvarorna, så vad som händer i derivatmarknaden får ett direkt genomslag i prissättningen av de fysiska produkterna.

Ett problem med råvarumarknaden, till skillnad från övriga tillgångsmarknader som de finansiella institutionerna investerar i, är att priserna i grunden styrs av utbud och efterfrågan, de går så att säga inte att värdera med traditionella värderingsmetoder. De förvaltare som fattar investeringsbesluten har därför lite att förhålla sig till förutom historiska trendsamband, och snarare styrs besluten mer av portföjoptimeringsmodeller än om det är dyrt eller billigt.

Ett liknande investeringsbeteende fanns bland många förvaltningsorganisationer under it-yran då många aktieförvaltare köpte it-aktier eftersom de gått upp så mycket att de vägde allt mer i förvaltarnas jämförelseindex så att risken att stå utanför blev för betydande. När dessa förvaltare fick nya inflöden av pengar köptes ytterligare aktier för att hålla indexvikterna. Problemet är att deras efterfrågan på futurekontrakt växer när priserna stiger, tvärtemot vad som borde vara fallet.

Att de positioner dessa traditionella förvaltare äger i råvaruderivat har stor betydelse märks bland annat i den ”heta” oljemarknaden. Här sägs ofta Kina, och andra tillväxtmarknader, vara orsaken till den oerhört snabba, och konjunkturellt skadliga, prisutvecklingen. Kina har ökat sin efterfrågan väldigt mycket, från knappt 1,9 miljarder fat 2003 till cirka 2,8 miljarder fat i dagsläget. Samtidigt har indexspelarna uppskattningsvis ökat sin ”efterfrågan” i derivatmarknaden med ungefär lika mycket enligt flera uppgifter.

Ett annat exempel är spannmålsmarknaden, där etanoltillverkningen för att ersätta bensin, beskylls för att var huvudförklaringen till att matpriserna rusat iväg. Visst har etanoltillverkningen effekt på priserna, men indexspelarna uppges sitta på så mycket derivatpositioner i, exempelvis, majsmarknaden att det skulle räcka till all etanolproduktion i USA under ett år.

Det som kan hindra en fortsättning av denna utveckling är sannolikt en avkylning av tillväxtekonomierna, framför allt i Asien och i synnerhet i Kina.