Nobelpriset i litteratur skall tilldelas..... Peter Englund gjorde en teatralisk konstpaus. Fotoblixtar och förväntansfull tystnad.

....ingen.

Ett sus gick genom pressuppbådet, endast överröstat av ett förvirrat Äntligen!.

Helt ärligt, vi har inte hittat någon. Den moderna litterära världen består mest av lallare och fullblodsnarcissister som tävlar i särskrivningar och syftningsfel och som nästan uteslutande har producerat världsfrånvänt prettotjafs de sista tjugo åren. Frågan är vad vi egentligen ska med författare till!, dundrade Peter Englund.

Ovanstående scenario skulle onekligen vara en högoddsare hos spelbolagen. Om möjligt ännu mer oväntat vore det om Kungliga Vetenskapsakademien på samma sätt sågade fysiker och kemister som inbundna räknemiffon som tillfört noll i samhällsnytta.

Ekonomerna körde alltså rätt in i bergväggen med slutna ögon och ett självbelåtet smil på läpparna.

Bland ekonomer pågår motsvarande debatt för fullt. Redan för tre år sedan slog Paul Krugman fast att det mesta av de senaste trettio årens arbete inom makroekonomi i bästa fall varit uppseendeväckande värdelöst och i värsta fall direkt skadligt.

För en lekman låter det inte som en prestation som bör belönas med en guldmedalj ur konungens hand.

Om detta talades det därför ganska lite när ekonomipriset till Alfred Nobels minne delades ut i veckan. Samma pris som Paul Krugman själv för övrigt fick 2008. Men han är inte ensam bland ekonomer om att idka självkritik.

Nyligen skrev Andrew Haldane på den brittiska centralbanken Bank of England en artikel med rubriken: Vad har ekonomerna någonsin gjort för oss? Han konstaterar att stora delar av ekonomkåren någon gång på 1990-talet tycks ha smittats av ett mystiskt virus som orsakade både allvarliga synskador och svår minnesförlust. Som alla farliga virus har även detta ett krångligt namn: DSGE, på svenska dynamisk stokastisk allmän jämviktsmodell. För att göra en lång historia kort innebar det alltmer frekventa användandet av dessa modeller att ekonomerna blev mindre intresserade av verkligheten och mer fascinerade av matematiska samband. Ungefär som ensambarn som hellre stannar kvar i pojkrummet och bygger låtsasvärldar i mekano än går på tonårsdisco.

Det finns en uppenbar risk att missa den så kallade helhetsbilden.

Enligt Andrew Haldane valde ekonomerna att i sina modeller mer eller mindre strunta i företeelser som banker, finansmarknader och pengar. Som av en händelse följdes detta av den största skuldexplosionen i mänsklighetens historia.

Den svenske professorn Lars Jonung har beskrivit de tongivande nationalekonomernas sätt att se på marknaderna som en vacker väder-teori, där solen alltid förväntas skina från en klarblå himmel. Denna evigt sommarljumma modellvärld omfamnades av både centralbankschefer och övervakande myndigheter.

Särskilt svårbegripligt är detta eftersom den finansiella historien kan bistå med ett helt smörgåsbord av upplysningar om vad kreditgivning som löpt amok kan leda till i form av bubblor, krascher och elände. Men eftersom det inte längre ansågs viktigt var lånefesten fram till 2007 ingens fel och ingens ansvar, noterar Andrew Haldane.

Ekonomerna körde alltså rätt in i bergväggen med slutna ögon och ett självbelåtet smil på läpparna.

Hur kunde detta ske? Ironiskt nog kan ekonomins upphöjelse till Nobelstatus ha bidragit. I sin iver att efterlikna naturvetarna började ekonomerna allt mer trassla in sig i matematikens värld. Andrew Lo på universitetet MIT har uttryckt det som att ekonomerna liksom fysiker gärna ville ha tre enkla lagar som kan förklara 99 procent av världen. Men tvingas nöja sig med 99 samband som förklarar 3 procent.

Vad har då denna yrkeskår lärt av krisen? På sina håll inte så mycket, tycks det. En annan ekonomipristagare, Robert Lucas, har försvarat sig med att finanskrisen inte kunde förutses eftersom ekonomisk teori förutser att sådana händelser inte kan förutses. Slutet gott, allting gott.

Självklart är inte all ekonomisk teori värdelös. Och visst är det lätt att raljera i efterhand. Viktigast är kanske att se till nästa generations ekonomer inte gör om samma misstag, på samma sätt som att läroböcker i planekonomi inte längre toppar försäljningslistorna i öst.

Förvånande nog verkar inte så mycket ha hänt. Howard Davies, tidigare chef för prestigefyllda London School of Economics har varnat för att många ekonomer fortfarande befinner sig i förnekelse. Stephen King, chefsekonom på jättebanken HSBC som anställer mängder av nybakade studenter har observerat att dessa fortfarande lämnar universiteten med liten eller ingen kunskap om hur det finansiella systemet fungerar. Jo, ni läste rätt.

För att skapa verklig förändring krävs det kanske att någon rullar in en liten symbolisk handgranat i de akademiska äggtoddycirklarna. Här har kommittén som ska utse nästa års ekonomipristagare en unik möjlighet. Vad skulle kunna skicka starkare signaler än att annonsera vinnaren i form av ett annorlunda pressmeddelande: ett tomt vitt papper.