Klockan är 16.15 en torsdag i slutet av mars. USA:s ambassadör Michael Wood står mitt i ett ödsligt industriområde i utkanten av Uppsala.
Vi har stannat till för att göra en uppsamlingsintervju efter en intensiv dag med besök på forskningslaboratorier och spjutspetsföretag i Uppsala. Han är trött. Håret vajar i vinden och frågorna handlar om Kyotoprotokollet. Då kommer kommentaren.
– George Bush har valt att satsa på teknik i stället för Kyotoprotokollet, jag skulle bli överförtjust om något av det vi sett i dag blir en världssuccé, säger han.
Kan det innebära att idéer utvecklas och ger jobb i USA i stället för här?
– Det är möjligt.
För även om han pratar om att hjälpa Sverige är det på uppdrag av USA han är här.
Det var 2001 som USA vägrade att skriva på Kyotoprotokollet. Det gick bra länge, men när klimatfrågan hamnade i fokus i höstas ändrades allt. Dessutom tog de traditionellt mer miljöinriktade demokraterna makten i den lagstiftande kongressen och Bushs gamle antagonist Al Gore reste på världsturné med sin film En obekväm sanning. Sedan Irak-helvetet i bakgrunden. George Bush fick kniven på strupen.
Nu har han fördelat 10 miljarder dollar, 70 miljarder kronor, till
energidepartementet – att lägga på forskning om alternativa energikällor.
Dessutom finns brant stigande intresse hos riskkapitalister för miljöteknikföretag i USA. Under 2006 satsades 20,5 miljarder kronor – en ökning med 78 procent sedan 2005.
I Sverige är intresset från riskbolagen nära noll och under 2006 satsades bara 96 miljoner kronor. Stora statliga pengar pumpas in, sedan säljs i bästa fall bolaget utomlands. Både Danmark och Norge har stora börsbolag inom alternativ energi. Vi har inget.
Tillbaka till Uppsala: Upptakt på dagen. Den svarta stora Cadillac-
bilen stannar med ett ryck framför Uppsala Science Park 09.20.
Michael Wood är avslappnad och ögonen tittar spjuveraktigt fram ovanför de tjocka glasögonbågarna när han hälsar runt. De tiotalet miljöprofessorerna och företagsledarna är snudd på fjäskiga i sitt uppträdande. De vet att det finns stora pengar att hämta om de sköter sina kort rätt i dag. Wood är bästa kompis med Bush; allt som sägs här har potential att bli diskussionsämne i det ovala rummet.
Förmiddagen ska ägnas åt forskning och eftermiddagen blir spjutspetsföretagen. Men först äntrar ambassadören scenen.
– Jag har en enda fråga på min agenda. Det är att hitta samarbeten mellan aktörer inom alternativ energi i Sverige och finansiärer i USA, säger han. Han berättar om när han i höstas var ute och berättade om uppdraget, som han fått direkt av president Bush.
– Det brukade bli alldeles tyst. Sedan frågade någon ”är du säker på att du har Washington med dig här”?
För miljöintresset är nyvunnet. När Michael Wood tillträdde som USA:s ambassadör i Sverige i juni 2006 var det kampen mot terrorismen som stod högst på hans agenda. Först den 22 september kom beskedet från Bush. Åren i Sverige ska ägnas åt en enda sak.
One big thing.
I Uppsala har nu forskningspresentationerna av professorerna dragit igång. Vi får veta hur cellulosa kan spjälkas till etanol och komplicerade OH-bilder med vågkraft, vindkraft, undervattenskraft och solceller vimlar förbi. Och visst. Michael Wood är i centrum, men bredvid honom och sitter en kanske ännu viktigare person.
Bob Dixon.
Han är USA:s energiministeriums utsände i Europa. Det är han som kan teknik och ler igenkännande, glittrar med ögonen, bekräftar att han förstår genom nickningar och snabba ”Ya, yeh”. Wood litar blint på honom.
Dixon är baserad i Paris, men tillbringar nästan halva sin arbetstid i Sverige och har direkt tillgång till energidepartementets 10 miljarder dollar som kan användas till internationella forskningssamarbeten.
Plötsligt ligger vi 20 minuter före i programmet innan lunch. Diskussionerna kommer igång. Och nu kommer det fram.
Svenskarnas misstänksamhet mot amerikanarna.
En forskare harklar sig och tar upp att han upplever USAs affärskultur med patenttvister och risker att få stämningsansökningar av storföretag på halsen som ett problem.
– Vi behöver någon att hålla i handen, säger han.
En annan dristar sig att tycka att svenska universitet har svårt att få amerikanska forskare till utbyten i Sverige eftersom tiden här inte värdesätts. Väl tillbaka i USA får de börja om på noll.
Michael Wood lyssnar uppmärksamt, tittar med ekorrögonen över glasögonen på Bob Dixon och skriver.
Alla vid bordet vet vad det betyder. Synpunkterna har goda chanser att nå ända in i högsta maktens öra.
Så ut i solskenet och vidare på företagsbesök. På Ångströmslaboratoriet, som ingår i Uppsala universitet, berättar professor Mats Leijon om de företag han varit med och utveckla. Seabased, som utvecklar vågkraftbojar och Current Wind som tar vara på undervattensströmmarna. Nu ska de växa och behöver kapital. Bob Dixon ser imponerad ut över vågkrafttekniken och Wood noterar hela tiden hans kommentarer.
För den 19 april reser han till platsen för väldens största ansamling av riskkapital: Silicon Valley.
Där ska han sammanföra 30 svenska företag med de största inom branschen; bland annat Silicon Valley Bank, Kleiner Perkins och Vantage Point.
Allt detta ligger i bakgrunden när vi går runt på Ångströmlaboratoriet. Ett annat företag som utvecklats där är solcellsbolaget Solibro.
Efter att staten satsat stora pengar sökte de samarbete med andra tillverkande bolag i Sverige.
– Men intresset saknades, säger vd Lars Stolt och låter besviken.
Nu hamnar i stället en fabriksinvestering och 150 arbetstillfällen i Tyskland.
Vilka man än pratar med tornar samma bild upp. Svenska miljöbolag betraktas som något kufigt, svårbedömt och riskfyllt – av svenskarna.
Näringsminister Maud Olofsson har allt mer desperat försökt läxa upp riskkapitalisterna och när Mats Wilhelmsson på börsplatsen Nordic Growth Market försökte starta en speciell aktielista för miljöteknikbolag blev det fiasko.
– Det finns inte kompetens hos riskkapitalbolagen att bedöma den här sektorn, säger han.
Och medan svenskarna träter vad som är fel åker amerikanen Michael Wood systematiskt runt med säpovakter i sin gigantiska svarta Cadillac.
Och agerar.
Det är ingen hemlighet att Woods favorit är bioenergi. Här är Sverige världsledande, anser han.
I januari besökte han Örnsköldsviksföretaget Sekab som utvinner etanol ur träcellulosa i en försöksanläggning. Nu vill de investera en miljard kronor i en ännu större försöksanläggning, men saknar pengar.
En vecka efter besöket säger George Bush i ett tal till nationen att USA:s bensinförbrukning ska gå ner med 20 procent på tio år – bland annat med hjälp av etanol.
Hela tiden bokar Michael Wood in personliga möten, lutar sig plötsligt över en person som tagit upp ett problem och säger på sitt återhållsamma men tydliga sätt att han gärna skulle vilja veta mer, fördjupa sig.
Det är många som besökt hans vackra residens på Nobelgatan 2 i Diplomatstaden. Dags för dagens sista företagsbesök: Chromogenics i Uppsala som gör smarta fönster som kan hålla ute och släppa in ljus och värme på beställning.
Ordföranden Lars-Olof Bäckman har 25 års erfarenhet av att stå bakom små tekniktunga bolag. Han berättar i ett minimalt sammanträdesrum att det i praktiken inte funnits några fonder alls som investerat i miljöteknik i Sverige.
– Nu är det några på gång, men alla kommer inte att lyckas, det är en lång process att få in kapital, säger Lars-Olof Bäckman.
Nu spanar han mot USA.
– Vi får nog stor nytta av Michael Wood när han drar ihop riskkapitalister den 19 april, det blir som en form av ackreditering. Att komma som ett litet svenskt bolag till Silicon Valley är inte lätt.
Lars-Olof Bäckman åker själv dit några veckor senare.
Jag ska försöka sy ihop något då, säger han.
Innan Michael Wood lämnar sammanträdesrummet glimrar det till i hans ögon, han skriver en rad i sitt block. Tittar på den och ler.
Så dags att summera Uppsaladagen. Vi stannar till ett par hundra meter från Chromogenics vid en vindpinad grustomt med begynnande sly och högt industristängsel. Håret blåser på Michael Wood och Bob har på sig sina solglasögon. Inte en människa syns någonstans och säpovakterna tittar sig oroligt omkring. Med Cadillacen och säpomercedes uppkörda på trottoaren ser scenen ut som en uppgörelse i den undre världen.
– Jag blev imponerad av att det var så välorganiserat här, säger Michael Wood och syftar på samarbetet mellan universitet och företagen.
– Vårt energidepartement får mängder av förfrågningar från alla möjliga. Men det är sådant här de vill ha.
Finns det risk att ni tar jobben från Sverige nu?
– Det är möjligt…
Plötsligt dränks rösten av ett motorvrål. En gammal Ford Taunus accelererar i hög fart mot oss. Säpovakterna stelnar till, vägen är tydligen en del av traktens lokala raggarstråk. Den unge mannen i Forden saktar ner och stirrar oförblommerat på kostymmaffian med stekarbilarna vid det rostiga industristängslet.
Så gasar han igen. Ännu mer den här gången. Kanske blev han rädd. Ambassadören tittar efter bilen som hade en rävsvans i antennen och fortsätter.
– Men jag tror först att jobben kommer att skapas i Sverige. Sedan finns det en stor marknad i USA.
Vad tycker Wood om de svenska riskkapitalisterna då. Det är ju deras icke-agerande som möjliggör hans uppdrag. Nu blir han försiktig.
– Jag tror att det finns mycket mer kapital i USA.
Är vi sämre på att se innovationer i Sverige?
– Jag tror att vi har en mycket större vana med miljöteknikbolag i USA, fler fonder där privatpersoner satsat pengar. Speciellt i Silicon Valley.
Den 19 april åker han dit.
En sista undran. Vad skrev du
i blocket hos Chromogenics?
– Hörde du inte vad han sade? ”Världen är full av saker ingen tänkt på.”
