Vi svenskar har ju vant oss vid att se vår valuta tappa i värde i orostider. För svenska konsumenter och företag som säljer till dessa är det naturligtvis en angenäm upplevelse med stärkt köpkraft för de förra och bättre marginaler för de senare, såvida de inte har hedgat bort sig.
Men det finns inte bara vinnare på denna drastiska utveckling, där euron tappat nästan 30 procent mot kronan jämfört med när den globala finanskrisen var som djupast under första halvåret 2009.
Då innebar det att kronan var en bra krockkudde för många svenska exportföretag när efterfrågan vek. Nu är den hårda valutan snarare en massiv betongpelare för många exportföretag. Hårdast slår det naturligtvis mot företag som verkar på marknader där det finns många aktörer och därmed inte har något prisledarskap.
Stora delar av den svenska skogsindustrin befinner sig i denna mindre angenäma position. Det gäller inte minst sågverken. För det första möter de en mycket svag europeisk byggmarknad, vilket är deras traditionella marknader, där många länder som Spanien, Irland och även Storbritannien har lagt sitt byggande i gamla malpåsar efter det inledande 2000-talets excesser.
Men även för den svenska massa- och pappersindustrin är kronans styrka ett mycket surt äpple. För de senare blir det inte bättre av att vissa segment, som tryckpapper och då främst tidningspapper, har stora strukturella bekymmer, med kroniskt fallande efterfrågan att hantera.
Den svenska kronans tidigare exportvänliga flexibilitet gjorde att mycket av omvandlingstrycket i skogsindustrin drabbade euroländerna, inte minst Finland. Det trycket slår nu med full kraft mot de svenska verksamheterna.
Konkursen nyligen för såg- och trävarukoncernen Boo Forsjö, där vd:n framhåller den starka kronan som en orsak till koncernbolagens obestånd, lär inte vara den enda i denna vända.
Mer av Per Lindvall:
Kina riskerar att gå Japans väg
En annan industrigren som dras med strukturella bekymmer är fordonsindustrin. Saab har redan gallrats bort och orosmolnen hopar sig nu över Volvo Personvagnar. Företaget blöder, tappar marknadsandelar och drabbas nu även av den hårda valutan. Frågan är hur villiga och finansiellt uthålliga de kinesiska ägarna är för att hålla Volvo rullande.
Den övriga svenska fordonsindustrin, med lastbilstillverkarna Volvo och Scania som huvudnummer, är visserligen tåligare, men valutaoket gynnar de tyska huvudkonkurrenterna MAN och Daimler, som nu – förutom att de har en stark position på den egna fortfarande starka hemmamarknaden – även har en svag valuta i ryggen på andra marknader.
De exportföretag som har en dominerande marknadsposition, som exempelvis Atlas Copco och Sandvik för sin svenska tillverkning av gruvutrustning där det finns få konkurrenter har naturligtvis lättare att hantera denna valutachock, även om det naturligtvis svider där också.
För företag som säljer produkter med högt teknikinnehåll, som exempelvis Ericsson, så är kanske inte kronans stigande värde det största orosmolnet.
Frågan är hur orolig man ska vara för svensk exportindustri och därmed även svensk ekonomi över det nya valutaläget. Vi kommer ju ur en position där många av våra konkurrentländer, som Finland, har anklagat oss för ”valutadopning”.
För de företag och dess anställda som drabbas av det hårdnande omvandlingstrycket är det naturligtvis jobbigt. Sverige har ju under lång tid varit världsmästare i bytebalansöverskott (om man bortser från rena råvaruexporterande länder), där vi klart distanserar jättar som Tyskland, Kina och Japan i förhållande till vår ekonomis storlek.
Med den nya starka valutan lär det bli mera balans i våra utlandsaffärer. De stora obalanserna i världens handel ses ju av många som en mycket viktig förklaring till de finans- och skuldkriser som plågar världsekonomin. Samtidigt är ett litet exportberoende land som Sverige sårbart och det är knappast ett självändamål att ha en allt för stark valuta.
Att Riksbanken genom att hålla en högre styrränta än omvärlden, 1,5 procent att jämföra med ECB som ligger på 0,75 procent, bidrar till att suga in kapital från omvärlden, vilket i sin tur driver upp kronkursen är kanske inte så motiverat. Riksbankens huvuduppgift är ju att hålla inflationen runt 2 procent. Inflationen är nu lägre än så och en apprecierande krona gör att importpriserna sjunker. Här kanske det är dags för lite euroanpassning för Ingves & Co.
.
