E24 avslöjade i december att Erling Gustafssons särbo Åsa Rödén utsetts till vd i ett av fondens portföljbolag, Xeratech. Åsa Rödén fick därefter lämna sin post, men det hela slutade ändå med att hela Xeratech gick i konkurs.
Därefter har en lång rad missförhållanden kommit i dagen. Åsa Rödén-härvan är bara ett symptom på en sjuk organisation, där närståendeaffärer av olika slag varit legio. Sjätte AP-fonden har också präglats av svaga prestationer och ständiga försök att sopa obehagliga sanningar under mattan.
Att återskapa förtroendet för Sjätte AP-fonden är ett mycket svårt jobb. Det underlättas inte av att ordföranden Lennart Jeansson, som i allra högsta grad är medskyldig, vill försöka klamra sig fast på sin post.
Det krävs en ordentlig utrensning och omstart för hela Sjätte Ap-fonden, där både Jeansson och delar av toppgarnityret inom förvaltningen också måste rensas ut. Att Erling Gustafsson och hans särbo Åsa Röden nu städats bort räcker inte för att få ordning på Sjätte AP-fonden.
Den stora frågan är också om Sjätte AP-fonden har något existensberättigande överhuvudtaget.
Grundtanken när Sjätte AP-fonden grundades som en politisk kompromiss ur resterna av de gamla löntagarfonderna under andra halvan av 1990-talet var förvisso utmärkt. Sjätte AP-fonden ska utveckla svenskt näringsliv genom riskkapitalinvesteringar i små och medelstora tillväxtbolag.
Att en del av det långsiktiga pensionskapitalet används till detta är utmärkt, andelen riskkapitalbolag med kortsiktig inriktning på mogna branscher men möjlighet till enklare vinster är onekligen tillräckligt stor.
Sjätte AP-fonden har fullständigt misslyckats med den målsättningen, och istället ägnat sig åt att köpa bolag för dyrt, prisdumpa mot privata konkurrenter och ren nepotism.
Om Sjätte AP-fonden ska få finnas kvar måste organisationen göras om i grunden. Dit är en bra bit kvar att vandra.
