Sverigechefen Hans Jacobson har ”svårt att förstå” hur det kommer sig att så få av Nordeas kunder väljer att spara i bankens indexfond, som har såväl väsentligt lägre avgifter och bättre utveckling än de flesta av bankens ”aktivt” förvaltade fonder. För en utomstående är förklaringen lika enkel som uppenbar.

Som E24s Joel Dahlberg förklarar så marknadsförs inte indexfonden lika aktivt som de ”aktivt” förvaltade och mycket dyrare fonderna eftersom banken tjänar mycket mera pengar på dessa. Nordeas, liksom även de andra storbankernas, incitamentsstruktur är ju kopplad till att kontorens ”rådgivare” säljer de mest lönsamma sparprodukterna, såsom ”aktivt förvaltad konserverad fondgröt”, eller ”inkokta strukturerade produkter”.

Nordea och de övriga bankerna försöker vårda bilden av sig själva som ojäviga samhällsinstitutioner. Den som har varit med på en kundpresentation inramad av Nordeas chefsekonom Annika Winsths löftesrika omvärldsbeskrivningar, har svårt att skilja känslan från det och vilket ”tupperware party” som helst.

Kapitalförvaltningen, hur usel den än är för kunderna, är ju storbankernas guldkalv, eftersom den binder mycket litet kapital, har mycket låg risk samt mycket stora skalfördelar, där merkostnaden för en ny kund eller ännu mer en befintlig kund som sparar några tusenlappar till är mycket liten. Att det för kunden råder ett omvänt förhållande för aktivt förvaltade fonder, det vill säga att möjligheten för fonderna att skapa den överavkastning som de tar betalt för normalt minskar med storleken på fonden, är heller inget bankerna marknadsför.

Att upprätthålla kapitalförvaltningens intjäningsförmåga är därmed en av de viktigaste nycklarna för att bankerna ska kunna nå sina absurt och faktiskt samhällsskadligt höga avkastningsmål, i Nordeas fall 15 procent på eget kapital. Bankens ordförande, den proletära godsherren Björn Wahlroos, tycker dessutom att målet är för lågt. Bankerna (Nordea är inte ensamma om dessa höga mål) tycker alltså att det är rimligt att tjäna tio gånger den riskfria räntan. Tjenare.

Finansmarknadsminister Peter Norman har helt rätt när han säger att målen är orealistiska. (Norman borde veta. Han var ju själv inte särskilt framgångsrik i sitt förvaltande av 7e AP-fondens tillgångar, där den ökade hävstången som infördes ifjol i den rena aktiefonden Såfan baxat upp ett rejält hål i botten på de soffliggande premiepensionsspararnas spargris.)

Men Nordea och Clausen står på sig och hävdar att det är vad investerarna kräver. Det stämmer möjligen för Nordeas huvudägare Sampo och dess krävande VD Björn Wahlroos, men knappast som en generalisering för investerarkollektivet.

En rimlig riskpremie utöver den riskfria räntan ligger runt fem procent, vilket ger ett avkastningskrav på eget kapital på runt 6-7 procent . Att banker och andra bolags aktier värderas lågt i förhållande till historiska vinster och analytikers framtidsprognoser, förklaras av att investerarna anser att de historiska vinstnivåerna är svåra att uppnå under rådande förhållanden och vad gäller bankerna att risknivån upplevs som något förhöjd.

Det blir i det sammanhanget lite extra tydligt att det inte är kunderna som står i fokus för bankernas verksamhet utan de egna belöningssystemen, som har en stark koppling till avkastningen, när Clausen tar de ökade kapitalkraven på bankerna som förevändning för att öka lånemarginalerna, men ej att justera avkastningskraven.

Den svenska bankmarknaden är ett stabilt oligopol, där möjligheterna att öka marginalerna gentemot kunderna är mycket goda om ”de fyras gäng”, (Nordea, SEB, SHB och Swedbank), håller ihop.

Vad gäller just avkastningskraven så är det så att en ökad andel eget kapital rimligen bör sänka den riskpremie som aktieinvesterarna kräver, eftersom det just sänker den finansiella risken i verksamheten. För det andra gör en ökad andel eget kapital rimligen även att den riskpremie som bankens kreditgivare kräver för att låna pengar till banken sjunker. Det senare är viktigt för svenska banker, som finansierar en relativt stor andel av sin upplåning på kreditmarknaden och inte som inlåning från hushåll och företag.

De svenska storbankerna har därutöver en extra fördel av att de är just svenska, eftersom banksystemet backas upp av ett land som själv har en mycket hög kreditvärdighet.

Men Clausen klampar vidare i den kongelige porcelainsboutique när han hävdar att bankerna inte har haft någon andel i framväxten i den rådande krisen, utan den beror på stater som har lånat för mycket. Om han själv tror på detta uttalande så kräver det en mycket fokuserad (selektiv) perceptions- och minnesförmåga.

Baltikums problem, där Nordea själv var en ledande aktör, förklaras helt av en bankfinansierad bostads- och konsumtionsbubbla. Irland och Islands kris förklaras helt av imploderade banksystem. Spaniens mycket stora problem beror på att bankerna har finansierat en enorm bostadsbubbla. Portugals problem fördelar sig ungefär till hälften var mellan privat, (bankfinansierad), och statlig skulduppbyggnad.

Italiens och framför allt Greklands bekymmer är de enda som direkt förklaras av statlig upplåning. Men för att vara ”bankman” kan det synas märkligt att Clausen väljer att inte se att det huvudsakligen är just banker som har finansierat dessa länder.

Många banker har gjort det för att de ansåg det vara en mycket god investering. Detta eftersom statspapper ansågs riskfritt, kräver 0 procents kapitaltäckning, och därmed gav mycket goda arbitragemöjligheter. Detta blir extra fiffigt eftersom de gör det möjligt för banker att nå högt uppsatta och framför allt bonusgrundande avkastningsmål. Eller hur Christian?