För Byggnadsfacket och LO innebär beskedet att EU:s domstol på ett dramatiskt sätt underkänner det sätt som de utnyttjat sina ­fackliga rättigheter på. Svaret på de två frågorna som svenska ­Arbetsdomstolen (AD) ställt lästes upp inför en fåtalig åhörarskara av domaren Pernilla Lindh, som själv inte ingått bland de tretton domare som avgjort målet.

Till det överraskande hör också hur domstolen kör över det ­betydligt försiktigare förslag till dom som dess egen generaladvokat italienaren Paolo Mengozzi presenterade i maj. Dessutom går domstolen förvånansvärt långt in i detaljer när den vägleder AD.

Vanligtvis lämnar den ett större manöverutrymme åt den ­nationella domstolen när det gäller att tolka omständigheterna i det ­enskilda fallet. Så skedde ­senast för en vecka sedan i det parallella målet om Viking Line.

Även i det målet ställdes samma grundläggande principer mot varandra. Å ena sidan den grundläggande fackliga rättigheten att tillgripa stridsåtgärder för att skydda medlemmarnas intressen. Å andra sidan de grundläggande rättigheterna för fri rörlighet på EU:s gemensamma marknad, inbegripet etableringsrätten och rätten att erbjuda tjänster över gränserna. I Viking Line-målet erkänner domstolen de fackliga rättigheterna, men föreskriver att stridsåtgärderna måste vara rimliga i förhållande till syftet.

I Vaxholms-målet följer domstolen samma linje. Det vill säga den erkänner att fackliga stridsåtgärder kan vara legitima. Men här tillkommer ytterligare den omständigheten att det lettiska företaget Laval stationerade ut byggnadsarbetare i Vaxholm. Därför tillkommer frågan om hur man i Sverige tillämpat EU:s så kallade utstationeringsdirektiv. Detta mycket detaljerade direktiv har inte som syfte att harmonisera villkoren inom EU utan enbart att ange miniminivåer som skyddar de anställda mot dumpade arbetsvillkor. Enkelt ­uttryckt handlar det om att klara ut vad som utgör utstationerings­direktivets ovillkorliga, tvingande hårda kärna.

I sitt resonemang konstaterar domstolen att det svenska byggnadsavtalets villkor går långt ut­över denna hårda kärna. Det blir därför ett orimligt krav som Byggnads ställer när den begär att ­Laval rakt av skall ansluta sig till det avtalet. När Byggnads utifrån denna begäran tillgriper strids­åtgärder i form av en blockad blir det en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster som är oförenlig med EU:s grundfördrag. Den stridsåtgärden kan dessutom inte motiveras utifrån allmänintresset att skydda arbetstagarna.

Beträffande den svenska lagstiftningen (Lex Britannia) som ger facket rätt att tränga undan ­utländska kollektivavtal konstaterar EU:s domstol efter ett kort resonemang att den är diskriminerande och endast skulle kunna motiveras med hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa. När dessa motiv inte föreligger står den diskriminering som lagen medför i strid med grundreglerna i EU:s rättsordning.