Det är svårt att komma runt att ett av grundproblemen bakom de nu skenande elpriserna är att de tre huvudägarna till de svenska kärnkraftverken Vattenfall, Fortum och Eon inte har haft några större incitament att sparka igång de verk som har stått stilla sedan i våras, (Ringhals 1 och 2) eller går på ”sparlåga”, (Oskarshamn 3 och Forsmark 2).

De har ju alla gungor, (vattenkraft och delägarskap i de kärnkraftverk som är i gång), som mer än väl kompenserar för det de förlorar på de stillastående karusellerna.

För följer man prisutvecklingen på elmarknaden allt sedan de tre stora kraftblocken började bildas efter ”avregleringen” av den svenska elmarknaden så är denna gung-och karusellsträvan uppenbar. Det handlar nämligen att styra elpriset, genom produktionsanpassningar, så att det inte sätts av de produktionskällor som har låga marginalkostnader - som vattenkraft och kärnkraft - utan högre upp på kostnadstrappan, som kol- och gaskondenskraft.

Det är i grunden det som alla vinstmaximerande företag strävar efter: maximera priset framför effektiv produktion, på marknader där detta, (om det har monopol), och/eller några aktörer till, (oligopol) har nått prisledarskap.

Det är också precis detta som de konkurrensbevakande myndigheterna och lagstiftningen borde vara inriktat på att bekämpa. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är detta beteende negativt och skadligt. Men den uppsjö av svenska myndigheter som är satta att reglera och bevaka den svenska el- och energimarknaden är med stor sannolikhet den största koncentration av, (tyvärr ej utrotningshotade) papperstigrar som finns i världen.

Med den djupa lågkonjunktur som Sverige kastades in i under hösten 2008 och våren 2009 med drastiskt sjunkande industriproduktion, där situationen för den elintensiva industrin, såsom tidningspappersbruk och stålverk var extra prekär, så är det inte konstigt att de tre förenade kraftjättarna inte har varit särskilt skakade av att Ringhals har stått stilla sedan i våras och att sommarrevisionerna av de andra kärnkraftverken drog ut och drog ut och drog ut på tiden.

Utan dessa produktionsbortfall skulle nämligen det rörliga elpriset med stor sannolikhet, även med beaktande av att exportmöjligheterna utnyttjats till max, ha fallit ner mot kärnkraftens marginalkostnad på runt 10 öre per kWh. (Den hemskaste av tankar för en bonuskrank kraftdirektör.) I stället har priset under hösten kunnat hållas mellan 30 och 40 öre per kWh trots lågkonjunkturen och sjunkande efterfrågan och mycket god tillgång på vatten.

Det är bara att göra tankeexperimentet och fundera om det funnits enskilda, självständiga ägare till dessa kärnkraftverk, om dessa hade varit mer eller mindre angelägna om att få igång produktionen än dessa tre.

Kraftjättarna brukar ju hävda att kraftindustrin präglas av storleks- och stordriftsfördelar, därav Vattenfalls internationella expansion, som också ska komma kunderna till del i form av lägre och stabilare elpris. Något som är rent nys, jämför skogsindustrin som har stått på öronen när de fullföljt samma strategi, såvida man inte uppnår det man har i Sverige, prisledarskap och oligopol. Vem kan idag tro att Vattenfall har några storleksfördelar vad gäller kompetens och annat att sköta kärnkraft?

Det finns naturligtvis fler märkligheter och rena dumheter på energimarknaden än oligopolet, som den diversiferade prissättning som inte är samhällsekonomiskt nyttiga med mera.

Men man kan ju börja med oligopolet och deras upphöjda direktörer. Ilska genererar ju om inte annat värme. Så det är bara att bära ut dessa direktörer (och får man med sig en och annan myndighetsdirektör på kuppen så bidrar också det till värmehållandet) på uttjänta styrstavar, för att travestera Sven Stolpe.