Luften har gått ur Stockholmsbörsen. Få nya bolag kommer in. I stället försvinner många företag för att i stället drivas utanför aktiemarknaden.

Det är en dramatisk scenförändring mot 1990-talet, när bolagen närmast rusade till Stockholmsbörsen. Och börsen var inte en avstjälpningsplats för bolag som riskkapitalister inte lyckas hitta en kollega som köpare till.

Bland de främsta stjärnorna fanns Jan Stenbeck, som byggde upp ett helt imperium på att utmana kundföraktande monopol. På den tiden fanns bara Televerket för telefonkunden och Sveriges Television för tv-tittaren. Men med hjälp av pengar från gammal basindustri och kassaflöde från skogskoncernen Korsnäs byggde Jan Stenbeck upp Tele2, Millicom, MTG och Metro.

På 1990-talet kom även Olof Stenhammar och hans OM, och införde derivathandeln i Sverige. OM byggde upp helt ny teknik och har revolutionerat hela aktiehandeln.

Men i dag är Stenbecksfärens företag betydligt mer etablerade och ordinära. OM har gått hela varvet runt, och blivit ett fjärrstyrt företag som de senaste åren styrts av en monopolistmentalitet.

OM, eller Nasdaq OMX som bolaget numera heter, slåss i dag mot företag som har samma grundläggande affärsidé som OM hade en gång i tiden. Själva Nasdaq OMX har däremot lämnat Stockholmsbörsens aktielistor.

Stockholmsbörsen nådde i någon mening sin topp kring det feberheta millennieskiftet. Aktiemarknaden drevs inte minst av förväntningarna på att en lång rad nya börsbolag skulle revolutionera världen inom it.

Av de förhoppningarna blev inte så mycket. Jonas Birgersson, Christer Sturmark och Johan Staël von Holstein blev inte de globala frälsare som aktiemarknaden trodde.

En granskning av de svenska aktielistorna för stora och medelstora bolag ger i dag ett tämligen nedslående resultat. Här återfinns inget Spotify som bryter ny mark och gläder kundmassorna. Den skånska teknologikometen Qliktech gick direkt till Nasdaq i stället för Stockholmsbörsen. Här finns heller inget Norwegian eller Ryanair som tvingar de gamla monopolisterna att tänka om.

De främsta exemplen är spelbolagen Unibet och Betsson. Här har ett trött monopol utmanats, och spelmarknaden är i dag betydligt vitalare än vad den var för tio år sedan. Men frågan är om de noterade spelbolagen klarar av att ta nästa steg i en stenhård konkurrens. Aktiemarknaden är inte lika övertygad längre.

De båda nätmäklarna Avanza och Nordnet har förvisso betytt mycket för småspararna, och har tvingat fram förändringar hos de traditionella bankerna. Men de är fortfarande småspelare jämfört med sina gigantiska konkurrenter, och de internationella tillväxtplanerna har mest blivit fiasko. Och en finansiell utmanare som HQ Bank, som såg lovande ut, har kapsejsat.

Axis är världsledande på nätverksvideo, men det är en utpräglad nischmarknad långt ifrån telekom och tv. Ett teknikföretag som Orc, som ett tag hade bra fart, har kört in i väggen.

Inom den i Sverige så oligopolstyrda energimarknaden ger vindkraftsbolagen lite bättre utbud på producentsidan. Men Arise Windpower är en allt annat än lyckad aktieplacering, och hela branschen är i händerna på subsidier.

Meda har visserligen skakat om en aning i läkemedelsbranschen med sina prispressande kopior. Men även om aktien långa perioder gått starkt på börsen är det långt ifrån någon banbrytande innovation.

Sammantaget ger det hela en tämligen dyster bild. Aktiemarknaden tycks i dag snarast ses som en sista utpost för att sälja företag där pengarna mestadels enbart hamnar i säljarens fickor. Sedan handlar det allt som oftast om att återskapa en vettig balansräkning i ett tämligen ordinärt och traditionellt börsföretag.

Och utanför börsen fortsätter snarast byggandet av nya oligopol. De efterlängtade utmanarna får det däremot allt besvärligare.