Matchning är en term som beskriver hur arbetsmarknaden lyckas matcha ihop arbetskraften med vad arbetsgivarna söker. Folk ska kort sagt ha rätt utbildning och jobba med saker som är till nytta för samhället. Det är grunden för allt välstånd. Historiskt har vi varit duktiga på detta i Sverige men matchningen anses fungera allt sämre numera. Inte minst utanför storstäderna är det illa ställt.

En annan matchningsproblematik är de många pensionsmässiga företagare som inte lyckas hitta en ny ägare till sina bolag. Alternativet blir ofta nedläggning. Men de stora utmaningarna på matchningsområdet tror jag som sagt kan kallas för matte och migration.

Med matte avses i detta sammanhang inte bara matematik utan utbildning i allmänhet och teknik och naturvetenskap i synnerhet. Sverige behöver fler ingenjörer och naturvetare.

På många områden överutbildar vi unga rakt ut i arbetslöshet men på de tekniska högskolorna gapar bänkarna tomma. Eller så har de fyllts av asiatiska gäststudenter som ofta haft andra planer än att jobba i Sverige efter examen. Och i andra ändan har vi stora pensionsavgångar.

Bristen på återväxt inom teknik och naturvetenskap leder till att det uppstår flaskhalsar på arbetsmarknaden. Det kan innebära att om det inte går att hitta maskiningenjörer med rätt kompetens på en ort, måste ett företag kanske avstå från en hel produktionslinje som kunde sysselsätta ett dussin. Flaskhalsar är oerhört dyra i form av utebliven tillväxt.

Problemet bottnar mycket i två saker. Dels vanföreställningar och felaktiga förväntningar hos barn och unga om vad olika utbildningar leder till, vare sig det handlar om streetdance eller biokemi. Dels brister i lärarutbildning, skolpolitik och läraryrkets status. Riksdagens kanske viktigaste hemläxa är att lyfta skolan.

Migration mellan länder har funnits sedan Hedenhös och det har alltid fört mycket gott med sig. Sverige har dock misslyckats med att dra full nytta av de senaste decenniernas stora migration. Det finns alltför många exempel på att stora grupper står utanför arbetslivet. Det är så klart olyckligt för både individer och samhälle och utmaningen blir inte mindre med tiden.

Tvärtom. De senaste åren har invandringen till Sverige legat på runt 100000 personer per år. Det är nästan i paritet med födslotalen och läser man Migrationsverkets rapporter verkar det bara vara en tidsfråga innan kurvorna korsas. Om inte världen står på randen till en utopisk era av global fred, utan konflikter av typen vi sett i Irak, Afghanistan, Somalia eller Syrien, är det alltså en rimlig gissning att Sverige i framtiden växer med hälften nyfödda och hälften invandrare.

Det här kan vara väldigt gynnsamt för landets välstånd men då vill det till att politiken förändras på ett antal punkter. Få skulle nog hävda att vi kan vara nöjda med integrationen så här långt. Att inte ta tag i detta trots att det handlar om så stora grupper är ett ekonomiskt och mänskligt slöseri av stora mått. Här verkar både regering och opposition helt sakna initiativförmåga.

Men finns den goda viljan hittar man lösningar. Tar vi bara tag i frågor som matte, migration och matchning ser framtiden ljus ut för Sverige.