Många banker och dess olika företrädare gör sitt bästa för att skriva om historien så att finanskrisen inte var något som berodde på ett för högt risktagande, brist på transparens, kortsiktighet, girighet och rena bedrägerier i finanssektorn utan skyller den på politiska felgrepp. I bankernas värld leder fler regleringar och framför allt, gud förbjude, krav på en högre och robustare kapitalbas till stora samhällsskadliga konsekvenser.
Det mesta är rent nys, men i takt med att bankerna, med stort stöd av stora direkta och indirekta samhällssubventioner, har återfått sin finansiella styrka så har också dess inflytande på den politiska arenan ökat.
I USA utvecklades de första radikala förslagen till en urvattnad historia när de väl klubbades igenom under sommaren 2010. I september 2010 presenterade den internationella Basel Committee on Banking Supervision sina nya rekommendationer; Basel III, efter att de tidigare reglerna missade att fånga det mesta av de risker som blommade ut i det finansiella systemet. Basel III ska införas 2013 och gälla fullt ut från 2018, innebär en skärpning, men är efter ett kraftfullt lobbytvättande en urblekt variant av de ursprungliga intentionerna.
De största förändringarna är kravet på en ökad andel riktigt riskbärande kapital i förhållande till de ”riskvägda” tillgångarna, där andelen ”kärnprimärkapital”, inbetalt eget kapital och balanserade vinster, ökar från tidigare 2 procent till 7 procent. Detta kan synas radikalt, men många har förordat en än större höjning, som brittiska finansinspektionens ordförande Adair Turner som sagt att en höjning till 20 procent vore lämplig.
Basel III har likt föregångarna stora brister och luckor. Det gäller exempelvis att mycket av bedömningarna av riskerna överlåts till bankerna själva samt att riskvägningen har en svag koppling till de verkliga riskerna. Enligt Basel III har utlåning till stater ingen risk, lån till andra banker mycket låg risk och bostadslån bedöms ha hälften så hög risk som ”normal” utlåning. Det är lite märkligt då det är just där som de största riskerna nu finns. Samtidigt har traditionell företagsutlåning fått klart strängare krav, relativt annan utlåning, då de ska ha full risktäckning. Dessa skillnader i tillskriven risk mellan utlåningsklasser skapar i sig incitament för att bubblor pumpas upp hos de som fått låg risk, medan högriskområdena kan få problem med sin kapitalförsörjning.
De nya Basel III-reglerna tar heller inte upp den så kallade systemrisken, de individuella bankernas storlek relativt ekonomin i de stater som i slutändan backar upp dem.
Några länder med stora banksektorer och som hade en ”nära döden” upplevelse under krisen har också valt att gå längre än Baselreglerna. Schweiz har varit tuffast, vilket förklaras av att landets bankers samlade balansomslutning är närmare sju gånger större än landets BNP, (de två jättebankerna Credit Suisse och UBS står för drygt 70 procent). För schweiziska banker ska kärnprimärkapitalet överstiga 10 procent, och dessutom ha ytterligare 9 procent i så kallade ”contingent convertibles”, (obligationer som direkt kan bli eget kapital).
Även Storbritannien, vars banktillgångar motsvarar fem gånger BNP, har valt att gå längre. Förutom att investmentbankverksamhet och traditionell in- och utlåningsverksamhet ska separeras i olika bolag ska kärnprimärkapitalet överstiga 10 procent i dessa bolag.
Vad gäller kraven på systemkritiska banker så har amerikanska Federal Reserve och finansminister Timothy Geithner vaknat under de senaste dagarna. De har framfört att de största systemkritiska bankerna bör ha upp till 7 procentenheter högre kärnprimärkapital än Basel IIIs nivå.
Så Borg och Ingves är i gott sällskap när de vill se att de svenska bankerna har en kapitaltäckning som överstiger Basel III. För det svenska banksystemet är också storvuxet, där den samlade balansomslutningen för bankerna motsvarar 4,5 gånger svensk BNP. Ungefär hälften av tillgångarna finns utanför Sverige, med exponeringen mot Baltikum som extra riskkrydda. Vi har även ett högkoncentrerat bankväsende där de fyra storbankerna står för 75 procent av banksektorns tillgångar. En bank anses vara systemkritisk när balansomslutningen motsvarar 10 procent av BNP. Var och en av de svenska storbankernas balansräkningar är i nivå med hela Sveriges BNP och den största, Nordea, dubbelt upp.
