LÄS MER: ”BILDSPEL: Jan Stenbeck- älskad och hatad i ett snabbt liv”

Kista Centrum, sommaren 2012. Slöjklädda mammor med barnvagnar och grupper av ungdomar som kisar mot solen på det fyrkantiga lilla torget mellan Kista Science Tower och norrförortens gigantiska köpcentrum. På en undangömd gatuskylt skymtar adressen: Jan Stenbecks Torg.

Rent geografiskt befinner sig torget bara 13 kilometer nordväst om Kinneviks högkvarter på Skeppsbron 18. Men på andra sätt är avståndet enormt till den pampiga fastigheten som Jan Stenbeck köpte 1978. På den tiden var Kistas it-dominerade företagspark fortfarande odlingsmark och de smartphones ungdomarna har i fickan var inte ens påtänkta.

Den unge Jan Stenbeck själv var långt ifrån den idol han senare skulle bli. Han var den ofrivillige arvtagaren till faderns affärsimperium och sågs mest som en makthungrig typ med vilda idéer som med jämna mellanrum dök upp som gubben i lådan i tidningsspalterna.

LÄS MER: ”Afrika framtidsmarknad för Kinnevik”

I den samtida pressen var han en man med två ansikten. Den USA-skolade, geniale investeraren som skulle föra in Sverige i den nya sköna telekomvärlden, men lika ofta utpekad som en hänsynslös despot och börsbuse av rang.

Idag är det exakt tio år sedan Jan Stenbeck gick ur tiden i Paris, och det råder en dragkamp om bilden av honom. Under våren har han porträtterats i pjäsen “Fursten” där den före detta Kinnevik-ordföranden gestaltas av skådespelaren Allan Svensson som, iklädd blond peruk, hinkar champagne och avskedar folk till höger och vänster. Allt inför utsålda hus på Uppsala Stadsteater.

– Bilden gemene man fortfarande har av Jan är att han var en stor, bufflig gangster. Jag tror bilden har uppstått därför att han bröt mot så många konventioner inom näringslivet, säger Lars-Johan Jarnheimer, före detta vd för Tele2.

Jarnheimer rekryterades till Kinnevik 1992, som chef för bolagets MTV-kopia, ZTV, och kom under de efterföljande 16 åren att spela en nyckelroll i gruppens telekomsatsningar. Han var också en av de Kinnevik-direktörer som stod Jan Stenbeck allra närmast.

Bilden av Jan Stenbeck som normbrytare är stark. Kinnevik var bland de första att ta upp kampen med statliga Televerket om de svenska mobilanvändarna, och gruppens inbrott på den då hårt reglerade tv-marknaden gav honom epitetet monopolförstörare.

De som arbetat nära Jan Stenbeck vittnar om att en av hans främsta drivkrafter var att motbevisa resten av det svenska näringslivet. Att smälla såväl staten som direktörseliten på fingrarna i 80-talets Sverige var för Jan Stenbeck både affärsstrategi och självändamål.

– En tanke som var central för Jan var att vi i gruppen skulle göra allting annorlunda jämfört med de traditionella bolagen. Då vi exempelvis gav oss in i telekombranschen skrev vi en lista över hur de gamla monopolisterna arbetade, och gjorde tvärtom, berättar Lars-Johan Jarnheimer.

LÄS MER: ”Billerud och Korsnäs bildar skogsjätte”

Under de 25 år Jan Stenbeck styrde över familjeimperiet gick Kinnevik från att vara en tung aktör inom traditionella svenska näringar som skog och stål till att bli ett snabbfotat medie- och telekomföretag med fokus på tjänsteproduktion. Inte helt olikt Sverige självt under perioden. I båda fallen krävdes dock att några ägg knäcktes för att omeletten skulle få sin modernare sammansättning.

“Stenbeck går till skogs för att betala lekstugan”, utropade tidningen Månadens affärer i april 1996, och frågade sig hur länge gruppens kassako, det helägda skogsbolaget Korsnäs, skulle orka finansiera Stenbecks “dyra medieäventyr”.

Tidningen var inte ensam om åsikten att gruppens ordförande plundrade sitt arv för satsningarna på Comviq, Millicom, satellit-tv, Tele2, den floppade internetportalen Everyday och mycket annat.

– Han gick längst ut på trampolinen. På den tiden var det ingen som visste hur stort exempelvis mobiltelefoni skulle bli. Idén med nytänkandet ifrågasattes, och många av satsningarna tärde hårt på bolaget. Det var en stor risk att ta. I efterhand hade vi dock inte kunnat skapa så stora värden inom de gamla verksamheterna, så där hade han helt rätt, konstaterar Kinnevikveteranen och gruppens före detta vd, Vigo Carlund.

Redan i slutet av 90-talet fick till och med gruppens argaste kritiker acceptera faktum. Jan Stenbeck levererade värde till aktieägarna. Gruppen blomstrade under hans ledning, och det var nog tur, för Jan Stenbeck ställde till en hel del oreda också.

– Korsnäs och Fagersta, bråket med systrarna, revisorer som gick i taket. Det var etablissemanget mot Jan Stenbeck. Han körde på fälgarna och det var inte enligt regelsystemet, sammanfattar en av dåtidens spelare läget.

Fagersta-affären, som var kulmen på arvstriden med systern Margaretha af Ugglas 1983, och köpet av Korsnäs 1992. Dessa två affärer lade grunden till Jan Stenbecks rykte som en hänsynslös affärsman.

– Man kan inte säga att han var ett föredöme från varken ett börsetiskt eller ett småspararperspektiv, säger Lars-Erik Forsgårdh, vd på Aktiespararna under förbundets sju år långa tvist med industrimannen rörande villkoren för Kinneviks köp av Korsnäs.

Enligt Lars-Erik Forsgårdh var Jan Stenbecks agerande i samband med bolagsstämmor “en visa i sig”.

– Det berodde både på hans frånvaro och hans övriga fasoner i samband med stämmorna. Ingen annan betedde sig så utmanande. Han var sig själv nog och brydde sig inte så mycket om sin omgivning. Många hade fördragsamhet med beteendet eftersom han ändå levererade till slut men man kan inte i långa loppet agera på det viset på en modern aktiemarknad, säger Lars-Erik Forsgårdh, som konstaterar att det skett en “otrolig förbättring” med dottern Cristina Stenbeck vid rodret.

Jan Stenbeck vägrade att rätta sig i ledet. Historierna är många om vad som kallats Kinnevik-ordförandens “börstourettes”. I MTG:s årsredovisning från 1997 poserade han för en omdiskuterad porträttbild, tillsammans med övriga styrelsemedlemmar iklädda svart hatt och solglasögon. Många minns också den falska “vinstvarning” gruppen gick ut med där de varnade för att vinsten skulle höjas istället för, som brukligt är, det motsatta. Det var en kostsam ordvits för de aktieägare som faktiskt tryckte på säljknappen när varningen kom in.

– Han hade grejer för sig hela tiden. När vi gjorde årsredovisningen för MTG satte man vid ett tillfälle den smalaste personens huvud på den kraftigaste personens kropp. HC Ejemyrs huvud hamnade på Casten Almqvists axlar. Det var kul, i alla fall för de som inte blev utsatta, minns Lars-Johan Jarnheimer.

Trots den privilegierade uppväxten i Stockholm gillade arvtagaren Jan Stenbeck att provocera, och de direktörer han samlade runt sig på Kinnevik har beskrivits som ett tufft gäng, något som lockade vissa och avskräckte andra.

Monica Lindstedt, en av grundarna till gratistidningen Metro, kom i kontakt med Jan Stenbeck då hon under 90-talets början letade efter en finansiär till det riskabla gratistidningsprojektet. Hon hade sina farhågor innan hon hösten 1993 knackade på dörren till Skeppsbron 18.

– Hans rykte var inte det bästa. Det var lite för mycket cowboystil för min smak. Så det satt långt inne att vända mig till Stenbeck när vi sökte efter en investerare, men till slut var han den enda kvar på listan. Jag ville inte vara beroende av honom, men jag respekterade honom, berättar hon.

Jan Stenbeck, som precis som konkurrenten Bonniers ville ha en egen morgontidning, nappade direkt på idén.

– Det var Bonniers och Bonniers och Bonniers, och så A-pressen såklart. Sen kom han och vände upp och ned på allting. Hade det inte varit för Jan Stenbeck hade vi aldrig haft dagens medielandskap, och kanske inte heller internetboomen. Han var på många sätt en välgörande rebell. Sen kan man själv välja hur nära orkanens epicentrum man vill vara, säger Monica Lindstedt som sålde sin del av Metro redan 1996, för att starta bolaget Hemfrid.

Att namnet Jan Stenbeck fortfarande rör upp känslor visade sig när Torsnästorget i Kista döptes om för fyra år sedan. Namnbytet skedde för att hylla affärsmannens insatser för den svenska telekombranschen, men det höjdes en del upprörda röster på insändarsidorna över att “kapitalisten” Stenbeck skulle få den äran.

Ungdomarna på torget vet idag knappast vem som grundat företaget vars kontantkort de köper eller den gratistidning de plockar upp på t-banan. Men den blonde finansmannen från Östermalm lever vidare både i Storstockholms gatubild och som ett eget kapitel i Sveriges ekonomiska historia.

LÄS MER: ”Kinnevik lägger bud på hela Metro”