När alla svenska storbanker nu redovisat sina resultat för sista kvartalet så kan man konstatera att finanskrisen inte fått fäste i lönsamhet ännu. Vinsterna är fortsatt goda.
Men både SEB och Nordea väljer ändå att fylla på i ladorna. Och Swedbank kan inte längre bara stoppa huvudet i sanden, och låtsas som att allt är frid och fröjd i Baltikum och Ukraina.
Det är annars en metodik som de svenska bankerna tillämpat med frenesi under finanskrisen.
Sannolikt har bankerna rullat en hel del problem framför sig.
Men nu får de också välkommen hjälp där Blå Tågets gamla progglåt om att staten och kapitalet sitter i samma båt återupplivats.
För den svenska staten har under fjolåret lagt ut rejält med flytbojar runt det svenska banksystemet, liksom även andra stater har gjort runt sina banker.
Genom Riksbankens kraftigt sänkta styrräntor och vidöppna likviditetskranar så har man möjliggjort för bankerna att öka sina räntemarginaler och öka intjäningen, inte minst genom att sänka inlåningssräntorna från allmänheten än mer.
”Bankbåtarna” fortsätter att flyta framåt, och precis som i visan är det inte dom – bankerna – som ror, ror så att svetten lackar. Än så länge.
Detta syns inte minst i de bokslut som hittills har lämnats där bankerna överlag har kunnat öka räntemarginalen för det fjärde kvartalet. Men trots detta så fortsätter bankerna att både skaka och darra, med undantag för Handelsbanken, som ser ut att vara den klart stadigaste svenska bankskutan.
För kreditförlusterna har börjat accelerera, om än från låga nivåer. De sänkta korträntorna har sannolikt givit respit för en del pressade låntagare, men i takt med att den allt svagare konjunkturen slår igenom i deras betalningsförmåga så lär inte detta kunna hålla emot att förlusterna växer sig väsentligt större.
Hur stora kreditförlusterna blir är svårt att bedöma, men Nordeas, (där den svenska staten genom att teckna sin andel sätter sig ännu djupare i ”bankbåten”), SEB:s och Swedbanks nyemissioner på 25, 15 respektive 10 miljarder kronor, är en indikation på att det värsta återstår.
För det handlar inte enbart om att ”skapa utrymme för en ökad kreditgivning” som bankerna motiverar sina nyemissioner med, utan om att bygga buffertar och bibehålla förtroendet om eller snarare när de stora smällarna kommer.
Utlåningen till Baltikum, Ukraina och Ryssland är fortfarande en stor bomb, som med Swedbanks rapport börjat brisera.
Detsamma gäller även mera specifikt utlåningen till riskkapitalbolag, shippingindustrin, högbelånade fastighetsbolag och sannolikt några andra för utomstående ej kända stora kreditrisker.
Därtill kommer att ingen ännu vet hur djup den generella nedgången blir och därmed kreditförluster hos hushåll och företag generellt utvecklas.
