Finansmarknadsminister Peter Norman har framfört befogad kritik mot Nordeas orimliga avkastningskarv på eget kapital på 15 procent. För en mogen och samhällskritisk verksamhet är det ett orimligt högt avkastningskrav när den riskfria räntan ligger under 2 procent. Nordeas svenska storbankskollegor är visserligen inlagda på samma avkastningsmässiga sjukavdelning, men det som gör Nordeas mål extra uppseendeväckande är att de är helt nyformulerade i rådande miljö med låg inflation, låga realräntor och låga tillväxtförväntningar.

I en sådan miljö är det rimligen mycket svårt för mogna verksamheter att nå tvåsiffrig avkastning på kapitalet. För att nå dessa tvingas företagen antingen ta mycket hög finansiell risk, alternativt att de har en oligopol- eller monopolliknande marknadsposition, varmed de kan upprätthålla de priser de vill (i princip beskatta sina kunder) för att nå dessa mål. Storbankerna är i den position att de kan göra både och samtidigt som skattebetalarna tar risken om det går riktigt snett.

Men det är inte bara bankerna som har avkastningskrav som inte är anpassade till rådande omvärldsförutsättningar. Det gäller inom i stort sett alla branscher, som skog, verkstad, telekom med flera.

I många fall handlar det om att målen är formulerade i grovt tillyxade nominella tal, som 15 eller 25 procents avkastning på sysselsatt kapital. Tanken är väl att målen ska grunda sig i något slags ekonomiskt ”normaltillstånd” och paras med det egna företagets historiska erfarenheter och förutsättningar. Frågan är bara när tillståndet är ”normalt”. Den som vill kan försöka pricka in ”normalläget” under de senaste 20 åren. Undertecknad har inte lyckats.

Stålföretaget SSAB har exempelvis ett mål för sin avkastning på sysselsatt kapital på 15 procent över en konjunkturcykel. Detta har företaget varit mycket långt från att nå under de senaste åren. Under 2009 var avkastningen negativ, i fjol 2 procent och i år kanske man kan klättra upp till 4 procent. SSAB klarade målen galant under 2006 och 2007. Men var dessa år normala? Då ansåg SSABs ledning och styrelse i alla fall att bolaget befann sig i en ny ”normalitet”, (”superkonjunkturen”), och klippte till med sitt jätteförvärv av amerikanska Ipsco, vilket tredubblade det sysselsatta kapitalet.

Men Ipsco har inte varit i närheten av att klara de uppsatta målen och är med sin tyngd i balansräkningen förklaringen till att SSAB-koncernen som helhet är så långt ifrån sina mål. Då ska man veta att Ipsco i sig är klart lönsamt, men inte så lönsamt som dåvarande koncernchefen Olof Faxander räknade med. Och det kommer det med stor sannolikt heller aldrig att bli.

SSABs handelsbanksfärskollega Sandvik, där nämnde Faxander numera är koncernchef, har ett mål på sin avkastning på sysselsatt kapital 25 procent för som det står ”befintlig” verksamhet. (Man kan undra vad de har för mål för ”obefintlig” verksamhet?) Sandvik har till skillnad mot SSAB varit bättre på att infria sina mål. Det gäller åtminstone delar av verksamheten.

Men Sandviks problem är inte att målen är orealistiskt utan idiotiskt höga. De höga kraven riskerar nämligen att leda till att lönsamma och värdeskapande investeringar inte genomförs på grund av att projektet inte klarar dessa mål och att företaget inte vill sänka genomsnittet för de affärsområden som nu har en avkastning över målen.

Här är risken dels att lönsamma projekt inte genomförs och att dels man ”vårdar” den höga avkastningen allt för mycket på bekostnad de långsiktiga utvecklingsmöjligheterna. Och det finns en hel del som talar för att just för höga avkastningskrav och det fokus på att upprätthålla lönsamheten i ett alltför kort perspektiv är ett generellt problem. Det gäller för såväl börsföretag som inte minst den växande grupp företag som ägs av definitionsmässigt kortsiktiga riskkapitalfonderna.

Osäkra men potentiellt högavkastande utvecklingsprojekt, (såsom exempelvis Sandviks hårdmetallsverktyg, ABBs överföring av högspänd likström, eller Astras Losecsatsning en gång var), riskerar helt enkelt att städas bort. Fokus blir istället på förvärv inom befintliga produktområden, där man tror sig ha identifierat stora kostnadssynergier, eller ännu hellre en dominerande marknadsposition, (läs oligopol- eller monopolställning), så att man i likhet med banker, teleoperatörer och kraftföretag kan ”beskatta” kunderna och konservera annars utgångna intäktsmodeller.