Jag håller med. Därför är det tragiskt, och därtill förvånansvärt, att det jag hör och ser i dagens näringsliv inte är i närheten av barntillåtet. Det är inte ens kvinnotillåtet.

I dagarna läser jag om hur sakta det går att få upp kvinnor i toppen. Det finns fyra kvinnliga börs-vd:ar idag, jämfört med två för tio år sedan. Tre kvinnliga styrelseordföranden, mot en då. Och även om det är fler kvinnor i börsstyrelserna så pekar trendpilen nedåt de senaste åren.

Det är inte utan att hon kanske har rätt, Ebba Lindsö. I boken ”19 röster om kvinnor och makt” (utgiven av Veckans Affärer) säger hon att det kanske dröjer hundra år innan vi får se en riktig maktförskjutning.

Alla företagsledare säger att de jobbar för fler kvinnor på chefsposter. Ändå händer i princip ingenting. Och alla företag säger förstås också att det inte alls är ett problem när arbetskraften blir föräldrar. Det är bara det att föräldrarna inte håller med.

Det finns förstås mängder av skäl för företag att ta täten och visa sig både jämställt och barnvänligt. Det mest självklara är naturligtvis lönsamhetsskälet. Ett annat viktigt skäl är att locka den nya generationen, som har mycket högre ambitioner än sina företrädare, enligt den nya undersökningen Generation – Ambition från Kairos Future. Studien visar att företagen, för att attrahera de allra bästa, måste skapa en arbetskultur där man alltid sätter familjen i första rummet. Sambandet mellan en bra familjerelation och att uppfylla sina ambitioner, det vill säga prestera, på jobbet är nämligen rätlinjigt. Företagen kan förstås inte välja partner åt sina medarbetare, men de kan skapa bra arbetsvillkor som främjar en kombination av jobb och familjeliv.

Om inte storföretagen visar framfötterna så kommer nästa generations smartaste individer att göra det själva i egna bolag. Ett exempel är förra årets Göranpristagare Sarah Fredriksson, vd för det egna börsnoterade läkemedelsbolaget Genovis. Det kvinnliga nätverket Göran delar varje år ut Göranpriset till en kvinna som nått framgång med bibehållen balans i livet. Sarah Fredriksson förändrar inifrån, menar en av jurymedlemmarna Katarina Byström i den ovan nämnda boken:

”Hon är en ung kvinna som vågar prata om sin rädsla – att det är läskigt att driva företag – och hon är företagare och småbarnsmamma samtidigt. Därför måste hon bygga sitt arbete så att helheten fungerar, och det påverkar hennes medarbetare också. Där sker förändringen”.

Ebba Lindsö är inne på samma spår: ”Så länge inte fler kvinnor startar, äger och driver företag kommer vi aldrig att få någon reell jämställdhet”.

Ingen jämställdhet, inget barnvänligt arbetsliv. Männen har makten på jobbet och kvinnorna har makten hemma. Barnen hamnar i kläm. Inte konstigt att allt fler väljer att skaffa barn allt senare. Eller inte alls.

Och, rent krasst, var finns då barnen som ska växa upp till medarbetare i framtidens företag? Det är dags att företagen ser om sina hus medan det finns något kvar att husera över.