Regeringen jublar diskret

IF Metalls ordförande Stefan Löfven sitter i Socialdemokraternas verkställande utskott. Och när Metalls krisuppgörelse med arbetsgivarna presenterades igår försökte Löfven skruva upp det industripolitiska trycket på regeringen.

Men den planen har flera svagheter. För det första innebär ju uppgörelsen att parterna nu löser ett problem som annars hade kunnat beskrivas som ett samhällsintresse. Pressen på regeringen att göra något borde därmed minska, snarare än öka.

Och för regeringen innebär uppgörelsen också ett antal andra fördelar:

• Om det nya krisverktyget fungerar blir den totala arbetslösheten lägre än annars, utan att det kostar skattebetalarna någonting.

• Om arbetslösheten inom industrin motverkas blir höjningen av a-kasseavgiften för Metallarna mindre. Och de höjda avgifterna till a-kassan är ett politiskt känsligt område där regeringen redan tidigare har tvingats backa.

• Metalls uppgörelse splittrar LO-familjen. Moderaterna må ha närmat sig fackföreningsrörelsen politiskt, men det finns alltid ett strategiskt intresse av att försvaga motståndarna i arbetarrörelsen.

Regeringen har alltså inga större skäl att känna fruktan med anledning av den historiska överenskommelsen mellan Metall och arbetsgivarna. Utom som en iskall påminnelse om den dödsdans som delar av svensk industri just nu befinner sig i.

Hittills har ju stödet för alliansblocket stärkts under krisen, men en regering i ett exportberoende land kan inte räkna med att i längden slippa betala för utslagen industri.

De första borgerliga kommentarerna till Metalls uppgörelse var försiktiga. I valrörelsen 2006 upprepade nämligen Socialdemokraterna att en "högerregering kommer att leda till sänkta löner".

Regeringen har alltså skäl att vara försiktiga med att jubla offentligt, över en uppgörelse som innebär att svenska industriarbetare får mindre i plånboken.

Göran Eriksson

08-13 56 17

goran.eriksson@svd.se

Fler artiklar