Laddat möte väntar världens styrgrupp

Det är väl ingen riktig världsregering som träffas när G20 håller sitt toppmöte i Pittsburgh i Pennsylvania på torsdag och fredag. Men G20 har på mindre än ett år seglat upp som den kanske mest centrala styrgruppen i världsekonomin – åtminstone om man ska döma efter det enorma intresse som veckans stora tillställning tilldrar sig.

Och mötet har rejäla munsbitar att tugga på, till exempel diskussionen om ökad reglering av den internationella finanssektorn, liksom den europeiska kritiken av USA:s krav på höjd kapitaltäckning i bankerna och det brittisk-amerikanska motståndet mot europeiska krav på bestämt angivna tak för bankbonusar. På mötesbordet ligger också stora frågor som stimulanspolitikens framtid, finansieringen av klimatomställning, stödet till krisdrabbade fattiga länder och reformen av inflytandet över Internationella valutafonden (IMF).

Det var finanskrisens dramatiska spridning och behovet att samla även ledande industri- och utvecklingsländer kring en global politik som ledde till att president Bush samlade gruppen till sitt första toppmöte i Washington i november 2008. Dessförinnan hade G20 existerat i nio år som ett ganska undanskymt forum för dialog på finansministernivå.

Genombrottet för G20 som samordnare av den globala krispolitiken blev nästa toppmöte, som hölls den 2 april i London. Där lovade G20-länderna att bland annat att mobilisera totalt 1 100 miljarder dollar i ökade resurser till IMF, till kreditstöd åt exportföretag världen runt och till drabbade utvecklingsländer. G20 enades också om att samordna sin övervakning av finanssektorn och börja dra åt snaran kring världens skatteparadis.

Toppmötet i London markerade också att de tyngre tillväxtländerna definitivt tagit plats vid det globala mötesbordet, och att G8 inte längre sjävklart är världens tyngsta självutnämnda forum för samordning av ekonomisk politik.

Enligt den brittiske premiärministern Gordon Brown innebar Londonmötets resultat att "en ny världsordning är på gång" och att den globala kapitalismen ska reformeras. Alla är inte övertygade om att det blir fullt så storslaget i praktiken, men klart är att den internationella spelplanen har ändrats.

Efter alla löften i London i april verkar finanskrisens farligaste fas ha passerats, även om få vågar blåsa faran över än. Nu är frågan hur mycket G20-länderna kan bocka av i sin storslagna att-göra-lista när de samlas igen i USA.

Pittsburghmötet har föregåtts av en våg av förväntningar, utspel, krav och önskelistor. Den internationella fackliga konfederationen har manat G20 att sätta jobben i fokus, medan Internationella handelskammaren har varnat för överdriven optimism och manat G20 att göra mer för att få fart på handelskrediterna. De privata bankerna har genom sitt globala Institute of International Finance manat G20 att fortsätta med sina stimulansprogram och sagt sig välkomna riktlinjer om bonusar – men inte "rigida tak på löner". Samtidigt har WTO, OECD och FN-organet Unctad alla varnat för att den stigande arbetslösheten kan leda till fler handelshinder och efterlyst konkreta resultat av G20:s löften att slutföra världshandelsrundan.

I torsdags kväll fastställde så EU vid sitt informella toppmöte i Bryssel sin linje inför G20-mötet. EU-länderna är eniga om att kräva ett stopp för den "kompensationskultur" som byggt på kortsiktiga resultat i banksektorn, men exakt hur ett bindande globalt bonustak ska se ut återstår att diskutera. I klimatfrågan kräver EU ökade åtaganden av USA och andra, men EU kom inte med några nya bud om finansieringen av klimatåtgärder i utvecklingsländerna.

Ett annat utspel har gjorts av Världsbanken som i onsdags presenterade en ny analys av vad recessionen inneburit i låginkomstländerna. Slutsatsen är att krisen kommer att öka antalet människor som lever i extrem fattigdom med närmare 90 miljoner till slutet av nästa år och till att ytterligare 30-50 000 små barn dör av hunger och sjukdom i Afrika söder om Sahara i år.

Världsbanken konstaterar att många låginkomstländer gjort "betydande framsteg" och kan använda ökade ekonomiska resurser mycket mer effektivt än förr - ändå drabbas många nu av ett stort finansiellt bortfall. Läget varierar visserligen, men många regeringar har inte resurser att kunna driva någon stimulanspolitik. Totalt beräknas nu de fattigaste länderna sakna omkring 80 miljarder kronor för att finansiera hälsovård, utbildning, socialt stöd och infrastruktur, uppger Världsbanken som föreslår en särskild instans (Crisis Response Facility) för att snabbt kunna hjälpa låginkomstländer när de drabbats av svåra ekonomiska chocker utifrån.

Johan Myrsten

08-13 52 64

johan.myrsten@svd.se

Fler artiklar | Blogg