Iskall solkust

I och utanför arbetsförmedlingskontoret Gamarra i Málaga är det trångt. Unga och gamla står och köar i vårsolen på att få skriva in sig.

– I går var det så mycket folk här inne att vi inte visste vad vi skulle ta oss till, säger Fernando Cantos, chef för kontoret.

Málaga ligger i Andalusien som är en av 17 självstyrande regioner och en av de värst drabbade av arbetslösheten. Fyra miljoner spanjorer är utan jobb vilket motsvarar drygt 17 procent av den arbetsföra befolkningen, men på vissa ställen i Andalusien uppgår arbetslösheten till närmare 30 procent.

I Málaga stad finns sex arbetsförmedlingskontor. Gamarra är ett av de större kontoren i Spanien och har drygt 20 000 inskrivna arbetssökande. Utanför entrén står Lucia Rodriguez och Antonio López och väntar med varsin nummerlapp på att få hjälp. Båda har varit utan arbete i drygt ett år.

– Jag har skickat mitt cv över hela landet men har inte ens fått komma på en intervju. Jag är beredd att ta vilket jobb som helst, säger Antonio López som tidigare har jobbat för en elektronikkedja.

Den spanska socialistregeringen med premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero i spetsen gör nu allt för att stoppa den negativa utvecklingen. För att få fart på arbetsmarknaden har regeringen bland annat öronmärkt elva miljarder euro, cirka 121 miljarder kronor, som ska gå till att rekrytera arbetskraft till utbyggnad av statlig infrastruktur. Det kan vara allt ifrån skolor till idrottsanläggningar. Förhoppningen är att närmare 300 000 arbetstillfällen ska skapas innan sommaren med hjälp av dessa pengar. Insatserna välkomnas av Fernando Cantos som är väldigt oroad.

– I en miljon hushåll är alla familjemedlemmar utan arbete och situationen blir allt mer ohållbar. Arbetsförmedlingen har fått större budget så att vi kan rekrytera extrapersonal och utöka vår service men det räcker inte. Jag hoppas verkligen att vi har nått botten snart, säger han.

I jämförelse med Barcelona och Madrid märks krisen extra tydligt på gatorna i Málaga. Bakom det stora varuhuset El Corte Inglés är var och varannan lokal igenbommad. Restauranger, frisörsalonger, resebyråer och mäklarfirmor har fått stänga på grund av lågkonjunkturen. Och på husfasader runt om i staden hänger ”till salu-skyltarna” tätt, medan de affärer som finns kvar lockar med rabatter på uppemot 80 procent eller andra speciella ”kriserbjudanden”. Och inte ser det bättre ut på andra orter längs den 20 mil långa solkusten där mer än 40 000 svenskar är bofasta. I 15 år har journalisten Ola Josefsson bott i Fuengirola, som räknas till den svensktätaste orten.

– Alla i Spanien talar om krisen och om arbetslösheten. Svenskarna har drabbats mest av kronans fall vilket har gjort att det har blivit dyrare att leva här. Det är framför allt hos pensionärer som det svider mest. Svenskarna drar ned på restaurangbesök och det blir färre golfrundor, säger han.

Men för den som har jobb och bostad har krisen också medfört att priset på kläder och mat eller fasta kostnader har sjunkit.

– Min spanska hyresvärd meddelade mig i januari att hyreshöjningen för 2009 uteblev på grund av det ekonomiska läget i landet och att många har mindre pengar i plånboken. Priset på gas har dessutom sjunkit, säger Ola Josefsson.

Spaniens största bekymmer är fastighetsmarknadens kollaps. Mellan åren 2000 och 2006 byggdes i snitt 700 000 nya bostäder årligen, vilket var mer än vad EU:s största stater Frankrike, Tyskland och Italien tillsammans byggde under samma period. Samtidigt har den spanska befolkningen ökat från 40 till 46 miljoner invånare.

Invandrare från Latinamerika, norra Afrika och Rumänien kom för att söka lyckan i det expansiva landet. Fastighetsmarknaden blev investerarnas och arbetarnas lyckohjul. Bostadspriserna ökade årligen med 12 procent och företag eller privata investerare köpte på sig fastigheter samtidigt som hundratusentals arbetstillfällen skapades.

När byggboomen var som hetast utgjorde byggindustrin 20 procent av Spaniens BNP. Men nu är allt över. Utländska investerare har vänt ryggen till och spanjorerna själva har inte råd att köpa hus.

Enligt företaget Tinsa, som värderar fastigheter, står en miljon bostäder tomma runt om i Spanien och på solkusten har husförsäljningen rasat med 70 procent det senaste året. Över en halv miljon byggnadsarbetare är utan jobb och flera byggbolag som till exempel Salsa Inmobiliaria har haft erbjudanden om två bostäder till priset av en. Enligt Victoria Ortuño som jobbar på märklarfirman Unicasa i Málaga har fastighetsmarknaden förändrats radikalt.

– Köparna är betydligt färre och säljarna måste sänka priset med minst en femtedel, annars får de aldrig sina bostäder såla, säger hon.

Innan fastighetsbubblan sprack kunde bankernas krediter uppgå till 110 procent, något som i dag är otänkbart. Nu kräver de allra flesta banker en kontantinsats på minst 20 procent för bolån. Victoria Ortuño berättar att det bara är de bostadsannonser med rabatterat pris som folk är intresserade av.

– De säljare som inte går ned i pris får räkna med att ligga ute med sin bostadsannons i uppemot två år, medan bostadsannonserna med rabatterat pris kanske ligger ute till försäljning i sex månader.

När byggsektorn fullkomligt exploderade och fastighetsmarknaden längs solkusten växte som mest levde mäklarfirmorna sina glansdagar. En epok som nu är över.

På ett år har antalet mäklare på Unicasas kontor halverats och bara ett fåtal kontor finns kvar längs Andalusiens kustremsa. Men det är inte bara fastighetsmarknaden som har bidragit till massarbetslösheten. Allt fler håller hårdare i slantarna vilket bromsar hotell- och restaurangbranschen. De som tidigare tog en öl och en tapa efter jobbet går idag raka vägen hem.

Mauricio Sanchez äger två barer i Málagas gamla stadsdel, nära Plaza de la Constitución. Utanför Café Andina står en skylt med ”kriserbjudande” för en billigare frukost: En kopp café con leche och en smörgås för två euro.

– Vi måste locka med billigare priser så att kunderna kommer tillbaka. Jag hoppas att det blir bättre ju närmare sommaren vi kommer, säger Mauricio Sanchez.

Han berättar att han har varit tvungen att avskeda fyra anställda. Nu jobbar sju personer på de båda barerna. Dessutom har han sänkt lönerna med 10 procent, till cirka fem euro per timma, beroende på vilka åtaganden de anställda har. Men lönerna har sänkts mer än så. Colombianskan Elizabeth Vega har jobbat på Café Andina i tre år. Tidigare tjänade hon 1 300 euro. I dag är hennes lön 500 euro per månad, cirka 5 500 kronor, vilket är 160 euro mindre än spansk lagstiftad minimilön.

– Hur ska jag kunna spara pengar för att skicka hem till min familj när jag knappt själv kan leva på min lön? Jag funderar på att återvända till Colombia, säger Elizabeth Vega.

Och det är inte bara hennes lön som har sänkts. Endast två av åtta timmars arbete räknas som vita pengar, vilket betyder att arbetsgivaren betalar arbetsgivaravgift för socialförsäkring. Detta är ett mycket vanligt fenomen i Spanien som har bland de högsta arbetsgivaravgifterna i EU.

Inom hotell- och restaurangbranschen jobbar många heltid men deras anställningsavtal visar på något helt annat. Och för de flesta arbetare har lönerna stått stilla i åratal.

Under 2000-talet har antalet ”mileuristas” ökat och man pratar nu om en hel generation som tjänar 1 000 euro netto i månaden. Men många tjänar mindre än så. Tills för tre månader sedan arbetade Virginia Vargas som säljare i H&M-butiken på centralstationen María Zambrano. Hennes månadslön för 24 timmars arbete per vecka var 500 euro. En heltidsanställd tjänade 740 euro, drygt 8 000 kronor.

– Jag hade tur och ordnade ett annat jobb på eftermiddagarna så att jag fick upp min lön, säger Virgina Vargas.

Under vintern beslutade butiken att göra sig av med en stor del av personalen och Virginia Vargas fick inte förlängt kontrakt. Men hon hade marginalerna på sin sida. Fyra dagar innan anställningsavtalet gick ut födde Virginia Vargas sitt första barn. Om lille Pablo hade fötts efter det att avtalet hade gått ut hade hon inte fått rätt till föräldraledighetsersättning. Nu får hon vara mammaledig i fyra månader med full lön. Därefter måste hon tillbaka till arbetsmarknaden.

– Men jag kommer inte att ha tid att söka jobb nu när jag är hemma med Pablo. Som tur är har jag rätt till a-kassa i ett halvår om jag inte hittar ett jobb i sommar, säger Virginia Vargas.

Hennes sambo Adrian Bachiller har precis fått ett temporärt jobb som scendekoratör under en tv-produktion. Hela vintern gick han arbetslös. Lägenheten paret bor i tillhör Virginia Vargas föräldrar och är sedan många år tillbaka avbetald. Detta har gjort att de har kunnat leva någorlunda som tidigare. Men nu när de har en nyfödd son är oron stor.

– Jag hoppas innerligt att konjunkturen vänder snart. Det finns så många som är i samma situation som oss och som vänder fickorna ut och in i väntan på bättre tider, säger Virgina Vargas.