Arsenik var under många sekel giftmördarnas favorit. Fram till 1836 fanns det inget test som kunde upptäcka det i kroppen. Även i stora doser är arsenik utan lukt, smak eller färg när det är blandat i vatten. Symptomen på arsenikförgiftning liknar de som kolera ger.

Idag förbinder de flesta arsenik enbart med gift. Kriminalförfattaren Agatha Christie, som arbetade som farmaceut under bägge världskrigen, var speciellt förtjust i ämnet. Det är en ingrediens i många av hennes böcker.

För de flesta svenskar idag är deckarna det närmaste de kommer arsenik. Men på slutet av 1800-talet användes ämnet på många olika sätt: som råttgift och i tapeterna för att hålla flugorna borta; som medicin för allt från könssjukdomar till inälvsmask; som skönhetsmedel eftersom det gjorde huden vitare och i olika hantverk som garvning och balsamering.

Idag används arsenik mest för blylegeringar i batterier. Kina är den största exportören.

För 90 miljoner människor i Bangladesh och Västbengalen i Indien är arsenikförgiftat vatten emellertid något de tvingas dricka, laga sin mat i och tvätta sig med varje dag. Arsenikkatastrofen i detta område är enligt Världshälsoorganisationen, WHO, den största förgiftningen i världshistorien. Men till skillnad från i deckarna är det ingen ond giftmördare som ligger bakom. Tvärtom är katastrofen ett resultat av en stor internationell hjälpinsats med FN-organet Unicef i en huvudroll.

Det finns emellertid nog med skurkar, intriger och kvacksalvare även i denna historia.

– Efter att ha arbetat under tio år med att försöka få folk att göra något åt problemet och efter att upprepade gånger fått höra – av regeringar, internationella organisationer och aktivister – att problemet håller på att åtgärdas, är jag fortfarande inte övertygad om att ett enda konstruktivt steg har tagits för att folk ska slippa dricka förgiftat vatten, suckar Vinay Chand på ett debattforum på internet om arsenikförgiftningen i Bangladesh.

Han har i många år arbetat tillsammans med det svenska företaget Scarab Development AB för att använda en vattenreningsteknik som utvecklats av företaget i samarbete med KTH för att rena brunnsvattnet.

Arsenikkatastrofen inleddes på 70-talet då olika biståndsorganisationer började borra cirka fem miljoner vattenbrunnar. Den gången var det största problemet att invånarna drack vatten från dammar, som lätt smittades av bakterier. Samtidigt lanserades den gröna revolutionen. Nya korsningar av ris gav större skördar till en hungrande befolkning. Men de nya grödorna krävde också mycket mer vatten än de traditionella sorterna.

Just för att arsenik är så svårt att upptäcka dröjde det till långt in på 80-talet innan man förstod att brunnarna av naturliga orsaker innehöll för höga arsenikhalter. Det uppskattas att 700000 människor redan visar symptom på arsenikförgiftning, om man tar med alla länder som drabbats.

Det första som sker är gradvisa hudförändringar, i senare stadier påverkas de inre organen och olika former av cancer kan uppstå. Giftet försvagar gradvis immunförsvaret och orsakar till sist ett tillstånd som liknar aids.

I vissa områden har man mätt upp till 3000 mikrogram arsenik per liter. I Sverige är gränsvärdet tio mikrogram per liter.

– I stor skala går det att rena vattnet från arsenik. Men de flesta som drabbas lever på landsbygden i byar utan elektricitet. Det gäller att hitta en metod som fungerar i liten skala, säger Aapo Säsk, som grundat Scarab och flera andra företag. Han har dessutom startat en stiftelse som stödjer forskningsprojekt som hjälper u-länder att lösa sina problem på ett hållbart sätt.

– Dilemmat är att konventionell reningsteknik i liten skala inte rensar bort arseniken ur vattnet. Samtidigt är byarna för små för att bygga reningsverk i stor skala, säger han.

Scarab och KTH har utvecklat en teknik där vattnet renas genom så kallad membrandestillation. Membranet har så små hål att arseniket inte kan tränga igenom. Det behövs värme för att förånga vattnet, som sedan destilleras på den andra sidan av membranet.

– Det behövs inte så höga temperaturer. Det räcker med 90 grader. Därför lämpar sig tekniken utmärkt tillsammans med biogas eller solenergi. Målet är att generera elekticitet och rena vattnet samtidigt, säger Aapo Säsk.

De tester som gjorts i laboratorier visar att vattnet som renas blir absolut rent. Den stora svårigheten ligger i att finansiera projektet och att kunna bygga pilotanläggningar.

– Det första vi försökte var att få Sida att finansiera en testanläggning i Västbengalen. Men när Indien sprängde sin första atombomb försurades relationerna till omvärlden och Indien vägrade att ta emot bistånd.

I ett memo redogör Vinay Chand kortfattat för andra hinder som uppstod.

”När vi flyttade projektet från Västbengalen till Bangladesh föredrog Världsbanken andra lösningar, som att borra ännu djupare brunnar. Den metoden har nu i alla fall tillfälligt övergivits. Myndigheterna i Bangladesh har vägrat att testa vår utrustning om vi inte mutar dem. Det brittiska biståndsorganet DFID är rädda för att om de finansierar en demoanläggning så blir det tvungna att betala miljarder för att fullgöra reningen. EU är villigt att bidra med pengar för rening, men inte till en demonstrationsanläggning.”

– Arsenik har blivit en mjölkko för biståndsorganen. De använder katastrofen för att be givare om pengar som används till löner och andra utgifter, hävdar Vinay Chand.

Nu har det emellertid lossnat, hoppas Aapo Säsk. Nyckeln blev ett samarbete med Grameen Shakti, som bett om en leverans av fyra demonstrationsanläggningar för rening av arsenikhaltigt vatten. Grameen Shakti är ett dotterbolag till Grameen Bank, som tillsammans med grundaren Muhammad Yunus fick fredspriset 2006 för sina mikrolån.

– Grameen har en helt annan modell för att finansiera byggandet av reningsanläggningarna. Istället för att gå till biståndsorgnisationer har de tänkt att byborna själva, genom att betala för vatten och elektricitet, ska finansiera anläggningarna.

Byborna har visserligen inte mycket pengar, men ändå tillräckligt för att prioritera rent vatten och ström.

– Eftersom varje anläggning skulle kosta en halv miljon svenska kronor och det behövs 200000 anläggningar handlar det om investeringar på cirka 112 miljarder kronor om alla invånarna i Bangladesh skulle få rent vatten. Av den kostnaden är 50 miljarder för att få vattnet och resten för elektriciteten.

Från en demoanläggning blir kostnaden 10 öre per liter, vilket är billigare än vatten som köps i förpackningar. Men när man får stordriftsfördelar vid produktionen av anläggningarna kan priset pressas till 2 öre litern. Genom att vattenreningen drivs med spillvärme från elproduktionen kan priserna för såväl el som rent vatten hållas nere.

– Den största innovationen i det här projektet är att det inte blir ett biståndsprojekt, utan ett kommersiellt projekt. Grameen har visat att de lyckats tidigare, som när de lånat ut mobiltelefoner till kvinnor, säger Aapo Säsk.

Björn Lindahl

bjorn.lindahl@svd.se

Fler artiklar