Enligt teorin ser varje brukare av en lokal resurs, till exempel ett fiskbestånd, enbart till sin egen ekonomiska vinning och bortser från hur de negativa konsekvenserna drabbar andra. Därför bör utnyttjandet begränsas genom privatisering eller offentliga regleringar, som till exempel skatter. Dessa teser motsägs dock delvis av Elinor Ostroms forskning.

Ostrom har med stöd av flera omfattande studier visat att förvaltningen av gemensamt ägda resurser fungerar oväntat bra. Argumenten mot gemensamt ägande bortser från att brukarna själva kan skapa regelsystem som förhindrar överexploatering, enligt Ostrom.

Gemensam egendom förvaltas nämligen ofta genom regler som utvecklats under lång tid och som är mer raffinerade än både politiker och forskare inser. En av Ostroms slutsatser är att självförvaltning bara fungerar om brukarna är delaktiga i att både bestämma reglerna och i att se till att de efterlevs. Regler som införs utifrån eller av mäktiga grupperingar bland brukarna följs inte i samma utsträckning.

Dessa slutsatser går stick i stäv mot normen att övervakning och sanktioner är statens ansvar och ska skötas av dess tjänstemän.

Även om Elinor Ostrom utfört flera fältstudier runt om i världen är hennes största insats att hon sammanställt och analyserat information från mängder av olika källor. Enligt Kungliga Vetenskapsakademien är det genom hennes jämförande av lyckade och misslyckade sätt att bruka lokala resurser som hon kunnat dra så viktiga slutsatser. Det är detta som ligger till grund för att hon tillsammans med Oliver Williamson delar på Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2009.