Aldrig tidigare i modern tid har ett så stort svenskt börsföretag två gånger gått till sina ägare och bett om nytt kapital inom loppet av tolv månader. Men nu har det hänt. Från början var dock planen en annan. SvD Näringsliv kan idag avslöja spelet bakom Swedbanks historiska nyemissioner. Det är en berättelse som hittills varit dold för bankens nio miljoner privatkunder och 345 000 aktieägare.

SvD:s uppgifter visar att den första nyemissionen i oktober förra året på drygt 12 miljarder kronor i själva verket var ett halvt misslyckande för ordförande Carl Eric Stålberg och de övriga i Swedbanks styrelse. De ville istället genomföra en jättelik nyemission i storleksordningen 25–30 miljarder kronor. En sådan skulle en gång för alla undanröja osäkerheten som uppstått kring bankens finansiella styrka och kommande kreditförluster efter kraschen i Baltikum.

Planen som låg på styrelsens bord för ett år sedan var förankrad hos flera storägare. Den skulle ändå visa sig vara ogenomförbar. Bankens allra största ägare, Sparbanksstiftelserna, var nämligen plågade av likviditetsproblem. Stiftelserna ägde då 23 procent av aktierna i banken men var hårt pressade av aktiens branta kursfall och tidigare lån för aktieköp. Stiftelserna kunde inte få loss tillräckligt med kapital för att satsa i emissionen.

Stiftelsernas dåliga ekonomi tvingade fram en dramatisk bantning av emissionsbeloppet. 25–30 miljarder kronor skars ned till 10–20 miljarder i diskussionen med stiftelserna för att sedan slutligen landa på 12,4 miljarder kronor.

Både de fristående Sparbankerna och Swedbank bekräftar uppgifterna om en ursprunglig jätteemission.

–Det stämmer att det fanns planer på betydligt högre belopp initialt. Men vi var beroende av våra existerande ägare och deras finansiering, säger Thomas Backteman, kommunikationsdirektör på Swedbank.

Planerna på en jätteemission sätter den nu pågående nyemissionen på 15 miljarder kronor i ett nytt ljus. De återkommande uttalandena från bankledningen och styrelsen i samband med den första nyemissionen om att banken hade tillräckligt med kapital framstår som vilseledande.

–Vi bedömer det som att vi inte behöver göra ytterligare en nyemission under rimlig tid, sa exempelvis Carl Eric Stålberg på en presskonferens i oktober 2008 då styrelsen begärde 12,4 miljarder av aktieägarna.

Han upprepade samma uttalande på bolagsstämman i våras.

Sanningen var att den kritiserade ordföranden egentligen ville ta in mer än dubbelt så mycket pengar.

Även den nye vd:n Michael Wolf har varit mån om att förmedla samma budskap.

–Vi är välkapitaliserade och vi har förmåga att klara detta själva, sa han vid sin första kvartalsrapport som vd för Swedbank i april i år.

Men den ursprungliga planen har hela tiden levt kvar. I det tysta har en andra nyemission förberetts. Och i mars blev det möjligt. Då kollapsade Sparbankstiftelserna och nära nog raderades ut från ägarlistan. Det skedde när Swedbankaktien nådde sitt absoluta bottenläge och kostade strax över 18 kronor. Då krävde Folksam in de aktier som Stiftelserna hade lämnat som säkerhet för ett miljardlån. Den räden passade både Folksam och Swedbanksstyrelsen perfekt. Nej-sägaren var nu borta.

Värt att notera är att när den andra nyemissionen nu genomförs så blir den totala kapitalinjektionen 27,5 miljarder, det vill säga i nivå med det ursprungliga målet.

Att Swedbanks styrelsemisslyckades med sina ursprungliga planer har fått konsekvenser både för Swedbank och för den svenska finansmarknaden i stort. Swedbank har aldrig blivit av med ryktena om en andra nyemission och i samband med den skenande krisen i Baltikum har tunga instanser som IMF (Internationella valutafonden) talat öppet om behovet av att förbättra de svenska bankernas kapitalsituation. Oron att svenska banker skulle vara för dåligt rustade för att möta krisen i Baltikum bidrog också till kronans ras under sommaren. Mycket av detta hade kunnat undvika om superemissionen hade blivit verklighet.

Andreas Cervenka

andreas.cervenka@svd.se

Fler artiklar

Jan Almgren

08-13 55 22

jan.almgren@svd.se

Fler artiklar