Framgångarna för väderlekstjänsten Yr, som drivs gemensamt av det meteorologiska institutet och NRK, har sänt chockvågor ut i Europa. 2,3 miljoner unika besökare klickar sig in på vädersajten varje vecka. 25 procent av dem är svenskar som upptäckt att de norska prognoserna är mer detaljerade än de svenska.

SMHI tvingas nu kontra och kommer inom kort att öppna en liknande väderlekstjänst. Finland och Danmark har också börjat förstå vart vinden blåser. Men i Frankrike och Tyskland biter sig cheferna för de meteorologiska tjänsterna fast och vägrar att förändra sig. De tror att de kan fortsätta att sälja sina prognoser dyrt, när Norge ger bort samma information gratis.

– Det har gått hett till. Men det är de europeiska skattebetalarna som har betalat för informationen och de har rätt att få den, säger Anton Eliassen.

När han blev chef för Meteorologisk Institutt, DNMI, år 2000 levererade det ett antal väderleksrapporter per dag för hela Norge. Idag kan man på Yr få veta hur vädret blir på 700000 platser i Norge – och på 6,3 miljoner platser i resten av världen.

– För att göra en god väderleksrapport måste man samla in enormt mycket information. Men vi förmedlade bara en bråkdel av den tidigare. Folk vill inte veta att det blir ”växlande molnighet” i östra Norge. De vill veta vad det blir för väder där de bor, säger Anton Eliassen.

Väderleksinformationen är speciell eftersom varje land är beroende av information från andra länder för att spå sitt eget väder. Därför utväxlas informationen fritt mellan de olika meteorologiska instituten och den är också standardiserad så att alla förstår den. Väderleksrapporter handlar inte bara om ifall det ska regna eller inte. Det handlar också om pengar. Deutscher Wetterdienst säljer prognoser till tyska flygplatser om väderleksförhållandena där.

Eftersom de inte är utsatta för konkurrens kan de ta 20 miljoner euro per år för den tjänsten.

Är det effektivt att de meteorologiska instituten själva ska driva kommersiell verksamhet? Anton Eliassen insåg sin begränsning. Då öppnade det sig fantastiska möjligheter.

– Vi försökte sälja temperaturen i Stavanger, men ingen ville köpa den. Vi sänkte priset, men det fanns fortfarande inga köpare. När 99 procent av verksamheten betalades av staten var den ena procenten vi tjänade på kommersiell verksamhet bara ett hinder.

Han beslöt därför att DNMI skulle ge ut all information som de hade gratis. NRK kontaktade institutet och ville förbättra sina vädersidor på internet. Därmed föddes yr.no, i september 2007.

– Vi förstod nog inte riktigt vad vi gav oss in på. Men vi anade att det var något stort.

Det är inga politiker som tvingat Meteorologisk Institutt att ändra på sig. Anton Eliassen följde ingen ekonomisk guru. Men han hade tidigare arbetat med att förhandla fram ett internationellt avtal om sur nederbörd. Målet var att på ett så ekonomiskt sätt som möjligt stoppa de värsta utsläppen.

– Därigenom kom jag i kontakt med många ekonomer. Över middagsbordet, med ett glas rödvin, blev det en hel del intressanta diskussioner.

Själv jämför han väderleksinformationen med gatubelysning.

– Gatubelysningen finansieras av det offentliga och förringas inte om det är många som går på gatan. Det är samma sak med väderleksinformationen. Den blir inte mindre värd för att den delas med många.

Det finns två sätt att organisera väderlekstjänsterna på. I USA och Japan är de meteorologiska instituten inte kommersiella och ger ut informationen nästan gratis. I Europa är den dyr, eftersom de meteorologiska instituten uppträder som monopolister. I USA kan man köpa en cd-rom med samtliga väderleksrapporter från alla mätstationer i landet sedan 1870 för 5000 dollar.

– Hur mycket det skulle kosta i Europa? Jag räknade ut det här om dagen, säger Anton Eliassen och letar fram ett papper där han gjort några enkla räknestycken för hand.

– Här ser du svaret: 110 miljoner euro.

– Hur ska de meteorologiska instituten göra sin röst hörd i klimatdebatten med en sådan politik? Det är först när folk kan jämföra hur det var på sin egen ort som de förstår hur klimatet ändras, säger Anton Eliassen.

Enligt Primet, en organisation av de 70 privata meteorologiska instituten i Europa, förlorar EU-länderna flera hundra miljoner euro varje år i skatteinkomster för att de inte släpper informationen fri.

Trots att USA och EU har ungefär lika stor bruttonationalprodukt vidareförädlas den meteorologiska informationen fyra gånger mer i USA.

Där säljer privata företag väderlekstjänster baserade på den offentliga informationen för 1,4 miljarder dollar per år. Motsvarande försäljning inom EU är bara 372 miljoner dollar. Medan den amerikanska marknaden växer med 17 procent per år, växer den europeiska med 1,2 procent per år.

Björn Lindahl

bjorn.lindahl@svd.se

Fler artiklar