Polska fiskrensare, litauiska byggarbetare och svenska lammslaktare. Trots att Island är en liten karg ö i Europas utkanter har de utländska gästarbetarna vällt in till landet under de senaste decennierna. Förklaringarna är enkla. Efterfrågan på arbetskraft har varit mycket större än vad som kunnat uppbringas i den inhemska befolkningen. Och framförallt: lönerna för okvalificerat arbete har varit betydligt högre än på de flesta andra håll i Europa.

2007 stod utländska medborgare för cirka 10 procent av den isländska arbetskraften, eller 6,8 procent av den totala befolkningen. Det betyder att runt 20 000 utlänningar fanns på Island för att jobba när konjunkturen var som hetast.

Men det var då, innan krisen slog till. När den isländska staten i oktober tvingades förstatliga de tre högbelånade storbankerna Glitnir, Landsbanki och Kaupthing kollapsade den isländska kronan och den har inte återhämtat sig särskilt mycket sedan dess.

För de opportunistiska gästarbetarna blev valutaraset ett dråpslag. De polacker som SvD mötte på en Fiskkaups fabrik i Reykjaviks hamn i mitten av oktober hade fått något tomt i blicken. Plötsligt var deras löner sämre än hemma i Polen.

– För två år sedan kostade en euro 85 isländska kronor, nu får vi betala över 150. Det är mycket illa. Men jag kan inte åka hem, jag har fru och baby här nu, sade fiskrensaren Marek Mozolewski och slängde ännu en uppsprättad torsk i den vita plastlådan.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. Enligt officiell statistik var den genomsnittliga månadslönen för okvalificerade arbetare 330 000 isländska kronor för två år sedan. Det motsvarade 3 626 euro, eller drygt 34 000 svenska kronor.

Idag är samma isländska summa värd 2 037 euro, 56 procent mindre. Den matematiken avskräcker nya gästarbetare från att flyga norrut.

Några som skulle åka hem i vilket fall som helst var de 18 svenskar ungdomar som i höstas jobbade på slakthuskooperativet SAH i Blönduos på norra sidan av ön. Säsongen för lammslakt pågår bara mellan september och november, men då är arbetet desto intensivare.

Här jobbar man 10-12 timmar per dag med att stycka, finputsa och förpacka köttet från de 92 000 lamm som slaktas varje år. Men eftersom fjolårets slaktsäsong sammanföll med finanskollapsen så blev det betydligt sämre utdelning för de gästarbetande svenskarna.

– Vi fick inte alls ut så mycket som vi hade tänkt oss. Min kille som var här 2007 fick då ut 45 000 kronor efter två månaders arbete, nu blev det bara 28 000, berättar 21-åriga Moa Larsson från Norberg.

Det riktiga rabaldret utbröt när ledningen för slakteriet plötsligt meddelade att regeringen infört ett förbud mot att föra över betalningen till utländska konton. De frysta lönepengarna framkallade framförallt ett ramaskri hos de cirka 80 polacker och slovaker som också jobbade på slakteriet.

– De var i upplösningstillstånd. De hade ju kommit dit för att kunna skicka hem pengar för att försörja sina familjer medan de flesta av oss svenskar bara var där för att tjäna lite extra pengar, säger 22-årige Axel Calmvik från Nyköping.

Men efter två veckor satte chefen upp en lapp där det stod att det nu var fritt fram att flytta pengarna igen. Oron dämpades och arbetsmoralen steg.

De utländska arbetarnas närvaro på Island har blivit ett allt hetare samtalsämne i takt med att jobben nu börjat försvinna. Under många år var arbetslöshet ett nästan okänt fenomen på ön. 1980 var snittarbetslösheten 0,3 procent för att sedan stiga till som mest 5 procent i mitten av 1990-talet.

De senaste tre åren har arbetslösheten legat på drygt 1 procent, en bjärt kontrast till den senaste siffran från mars som visar att drygt 17 000 personer, eller runt 9 procent av befolkningen, nu saknar jobb.

Man skulle kunna tro att jobb- och valutarasen fått de utländska gästarbetarna att åka hem illa kvickt. Men så har det inte blivit. Av de 17-18 000 utlänningar som jobbade på Island i början av 2008 så har 13-14 000 stannat på ön, enligt beräkningar från den isländska arbetsförmedlingen.

– Vi trodde faktiskt att det skulle minska mycket fortare än vad det har gjort. En anledning kan vara att arbetsmarknaden inte ser särskilt ljus ut i exempelvis Polen heller, säger Karl Sigurdsson som är avdelningschef på Arbetsförmedlingen.

En annan anledning kan vara den generösa isländska a-kassan. Den som har jobbat heltid i ett år kan få ut 70 procent av sin lön i tre månader, därefter kan man få 150 000 isländska kronor per månad (cirka 10 000 kronor) i upp till tre år.

– Av de 2000 utlänningar som nu är arbetslösa kommer de flesta från byggsektorn. Och det är möjligt att de åker hem när de inte längre får ut full ersättning. Vi kan också konstatera att importen av arbetskraft nästan helt upphört de senaste tre-fyra månaderna, säger Karl Sigurdsson.

Att polacker, som står för 50-60 procent av den utländska arbetsstyrkan, medvetet stannar på Island för att lyfta bidrag rör upp känslor. En del islänningar tycker att det är fel att pengarna betalas ut när hela landets ekonomi gungar.

Samtidigt inser de flesta att det är gästarbetarna som har utfört de tyngsta sysslorna i samhället de senaste åren. Karl Sigurdsson tror att alltfler infödda islänningar kommer att tvingas jobba på exempelvis slakterierna framöver.

– Idag tackar många fortfarande nej till sådana jobb i tron att de kan få något bättre. Men det kommer nog att förändras framåt hösten. Då kommer också behovet av att ta hit folk från exempelvis Sverige att minska, säger han.

Inför valet som hålls på lördag står jobbfrågan högst upp på agendan. Den sittande regeringskoalitionen med socialdemokraten Johanna Sigurdardottir i spetsen har uttryckligen sagt att man vill investera i stora projekt som kräver mycket arbetskraft.

Regeringen har också uttryckt en oro för en annan sak: att infödda islänningar ska börja lämna ön eller inte återvända efter studier utomlands. Island är efter Luxemburg det land i Europa som har störst andel av befolkningen som pluggar utanför landets gränser och hittills har över 90 procent kommit hem efter sin examen.

Finnur Oddson, som är vd för Islands handelskammare, är en av dem som är oroad för att välutbildade islänningar ska sluta återvända till ön för att bilda familj.

– Visst är "brain drain" ett potentiellt problem. Vi har en stark tradition av hemvändande och de siffrorna kommer nog att gå ned tillfälligt. Men bandet mellan islänningarna och ön är starkt och det är också många som vill komma hem och hjälpa landet ur den här krisen.

Under vintern har Norge, Nederländerna och Kanada anordnat jobbmässor i Reykjavik för att locka folk och intresset har varit stort. I en färsk undersökning sade 10 procent att de kan tänka sig att flytta utomlands om de fick ett jobb.

Sigrid Gudlaugsdottir, en ensamstående mamma som jobbar som webbredaktör i huvudstaden, har märkt att alltfler i hennes bekantskapskrets överväger att flytta.

– Jag tror att de som inte har barn eller är bundna av stora lån definitivt har börjat fundera på det. Jag har en väninna som var på väg till Danmark innan hon i sista stund fick ett nytt jobb, säger hon.

Hon menar att krisen nu på allvar har börjat märkas i plånboken. De tusentals islänningar som har lån i utländska valutor har fått se sina lånekostnader rusa i takt med den sjunkande kronan. De som lånat i inhemsk valuta har det inte mycket lättare eftersom deras lån räknas upp med inflationen som ligger på drygt 15 procent.

– Det har börjat bita faktiskt. Priserna på mat har stigit med 20-30 procent samtidigt som lönerna har gått ned. Många har det tufft att klara betalningarna, säger Sigrid Gudlaugsdottir som poängterar att hon är lyckligt lottad som har jobbet kvar.

För att klara sig har en del islänningar börjat utnyttja den nya möjligheten att i förtid ta ut en del av sina pensionspengar. Upp till 1 miljon isländska kronor får man ta ut för att exempelvis betala av ett kostsamt lån. Tanken på att det kommer en sur effekt senare i livet får stå tillbaka för att klara den akuta krisen.

Varken Axel Calmvik eller Moa Larsson skulle i dagens läge kunna tänka sig att återvända till Island eftersom valutakursen fortfarande är så svag och instabil. De har däremot inget principiellt emot att jobba där igen.

– Jag har faktiskt tänkt på att åka tillbaka. De första två veckorna var för jävliga med all lukt och allt blod. Men det var också ett skönt inrutat liv och man gjorde inte av med några pengar alls, säger Axel Calmvik.

– Jag är lite kluven. Det var väldigt långa dagar och lite sömn. Men å andra sidan hade vi väldigt kul. Skulle pengarna bli bättre igen kanske jag kan tänka mig att göra om det, säger Moa Larsson.

Olle Zachrison

08-13 53 61

olle.zachrison@svd.se

Fler artiklar