Här skiljer sig Europa från USA, där en federal regering i Washington med ett (1) finansdepartement kan möta en kris över hela USA. I EU finns 27 regeringar och lika många finansdepartement.

Under de senaste 10-15 åren har Europas bank- och finansmarknad radikalt bytt utseende. Tidigare var marknaderna uppdelade efter nationsgränserna och bankerna var nationella. I dag är marknaderna mer sammansmälta (integrerade) och allt fler banker är verksamma i allt fler länder. Det finns nu ett drygt fyrtiotal stora gränsöverskridande banker i Europa, varav 20 har en avsevärd del av sina affärer och risker utanför hemlandets gränser. Däribland finns även de svenska storbankerna. SEB har stora affärer i Tyskland och Nordea är en nordisk bankkoncern. Swedbanks omfattande engagemang i de baltiska länderna är ett annat exempel på samma sak.

Den här integrationen är i sig önskvärd och den har medvetet stimulerats av EU-kommissionen och medlemsländernas regeringar. Målet är att skapa en globalt mer konkurrenskraftig inre marknad för finansiella tjänster i Europa, något som i sin tur anses gynna tillväxten och sysselsättningen.

Problemet, som nu kan bli akut, är att tillsynen och krisberedskapen inte har hängt med i utvecklingen. Finansinspektioner och andra tillsynsmyndigheter lever i huvudsak kvar i nationella fållor. Länderna vakar över sina egna regelverk och rutiner. Övervakare och krishanterare har svårt att kommunicera med varandra. Samtidigt är kreditriskerna i dag spridda över flera länder, ofta i form av komplicerade och svåröverskådliga finansiella instrument.

En kris för en större bank i Europa begränsas inte till ett land. Den sprider sig till flera länder och kan i värsta fall bli ett hot mot hela systemet. Förtroendekrisen för bank- och försäkringskoncernen Fortis är ett tydligt exempel. Det krävdes tre regeringar, från Belgien, Nederländerna och Luxemburg, för att bromsa den negativa spiralen.

Att det kanske kan gå bra i fallet Fortis är ingen garanti för att det går bra nästa gång. Beneluxländerna har en lång tradition av nära samarbete, som är unik i Europa (liksom det nordiska samarbetet).

Det pågår visserligen ett arbete inom EU för att samordna och harmonisera tillsynen över gränserna; och det finns en överenskommelse om ömsesidig hjälp för att förhindra att en bankkris sprider sig till en systemkris.

Men arbetet har hittills gått trögt och den centrala frågan om hur bördorna ska fördelas mellan länderna om man måste rädda en bank med skattemedel har man ännu inte på allvar tagit itu med.

De svåra frågorna om gemensam krishantering och bördefördelning har man skjutit på i väntan på en simulerad kris och en beredskapsövning under våren nästa år.

Med de senaste dagarnas oroväckande signaler i Europa finns risken att det varken blir någon simulerad kris eller beredskapsövning, utan plötsligt bister verklighet.