Två stukade män. Två forna stjärnor som har slocknat. Så tänkte jag när jag under fjolåret såg finansmannen Mats Qviberg och BP-ordföranden Carl-Henric Svanberg framträda efter sina respektive skandaler.
I fallet Qviberg var skandalen i högsta grad framkallad av ledningen själv. I flera år hade risker i HQ Banks tradingverksamhet byggts upp på ett sätt som fick ödesdigra konsekvenser när verkligheten hann i kapp. I SVT:s Aktuellt framträdde Qviberg som en blek skugga av sitt forna, självsäkra jag. Han hade inte haft koll, inte förstått.
För Svanbergs del var utsläppsskandalen i Mexikanska golfen knappast hans fel, annat i en mer abstrakt bemärkelse. Problemet var i stället att den tidigare så goda kommunikatören sprang och gömde sig. När han slutligen tog bladet från munnen utanför Vita huset formulerade han sig så klumpigt att resultatet både blev gapskratt och ännu hårdare kritik.
I synnerhet Qviberg – men även Svanberg – har det senaste decenniet tillhört de mest högljudda och oftast citerade gestalterna i svenskt näringsliv. Båda har uppvisat en frisk debattvilja även när det gäller företeelser utanför det egna bolaget. Det har handlat om allt från jämställdhet i styrelserummen (Qviberg) till en eventuell svensk euroanslutning (Svanberg).
I dag är scenförändringen total. Deras gemensamma nämnare är nu att de tvingas ducka, säga nej till framträdanden, ligga lågt. Allt på grund av den där jobbiga skandalen som sitter som ett brännmärke i pannan.
I näringslivet ligger dock Krisen med stort K aldrig särskilt långt borta. De potentiella fel- skären, yttre katastroferna eller försummade nysatsningarna kan i varje sekund drabba ett till synes välmående bolag. Att jobba sig igenom en svår prövning anses enligt den förhärskande direktörsideologin vara karaktärsdanande.
Den mekanismen beskrivs mycket bra i boken ”Herrar i näringslivet” av sociologen Mats Lindqvist. ”Kriserna måste finnas med för att ge kontrast och extra tyngd åt den ständigt stigande karriären”, skriver han.
Både Qviberg och Svanberg kommer nog att återkomma med lyckade affärer och skrocka i sina memoarer om det jobbiga krisåret 2010. Men som debattörer och uttolkare av näringslivets mer allmänna vilja är de förbrukade under överskådlig tid.
Det är därför på sin plats att fråga sig vilka nya profiler som ska fylla tomrummet. Svenskt näringslivs toppskikt har länge varit hårt präglat av män födda på 1940- och 50-talen. Men när flera av dessa nu trappar ned – som Michael Treschow, Hans Dalborg, Leif Johansson och Hans Stråberg – finns mantlar att axla.
Det är nämligen viktigt att även företagsledare på exekutiva poster är med och deltar i samhällsdebatten. Det kan handla om ersättningar, etik och ägarstyrning men också om mer grundläggande frågor som hur Sverige ska stå sig i den mördande konkurrensen från Asien. Just vår roll i den globala ekonomin var ett skamligt frånvarande ämne i höstens valrörelse så här finns möjlighet att göra avtryck.
Under 2011 vill jag veta mer om hur yngre företagsledare som Karl-Johan Persson, Olof Faxander, Mia Brunell Livfors och Ola Rollén ser på dessa utmaningar. Tyvärr har dessa vd:ar, födda på 1960- och 70-talen, haft en tendens att nästan bara vilja prata om det egna bolaget och inte delta i en bredare framtidsdiskussion eller tycka till i ämnen som gränsar till politik.
Visst finns det yngre toppchefer som vågar sticka ut hakan och ha åsikter. En sådan är Investors Börje Ekholm som både sågat svenskt skattetryck och pläderat för höjda styrelsearvoden. Oavsett vad man tycker om hans åsikter så är debattlusten att applådera. Det är bara att hoppas att Ekholm inte bränt fingrarna så mycket att även han går in i tyst period.
Nej, ”våga kliva fram” är min uppmaning till den nya tidens vd:ar. Det kan ge ett par smällar på vägen, men det är sunt för debattklimatet i Sverige och kan tända er som stjärnor även i det allmänna medvetandet.
Fotnot: ”Herrar i näringslivet – om kapitalistisk kultur och mentalitet” av Mats Lindqvist utkom 1996 på Natur och Kultur.
