Scenariot var talande. Ett par timmar efter att brittiske premiärministern Gordon Brown förkunnat att G20-ländernas toppmöte i London april 2009 hade enats om kraftfulla åtgärder mot finanskrisen följde några dussin journalister en sen presskonferens med Indiens regeringschef Manmohan Singh. På andra sidan ett stort draperi sorlade hundratals journalister som inväntade USA:s nye president Barack Obama.

Plötsligt tystnade sorlet tvärt. Få kunde koncentrera sig på den stillsamme Singh när USA:s nya stjärna gjorde entré. Sedan höll Obama en lång presskonferens där även garvade hårdingar från världspressen blev charmade och imponerade.

I London enades G20 om väldiga stimulanser, ökade resurser för IMF, skärpt kamp mot skatteparadis, och en samordnad åtstramning av reglerna för finansmarknaderna.

Londonmötet följdes upp av ett lika engagerat G20-möte i Pittsburgh i USA i september samma år. Då fastslogs bland annat att G20 ska vara det främsta forumet för samordning av global ekonomisk politik. Därmed begränsades de rika industriländernas samrådsklubb G8 till att främst diskutera politiska och säkerhetsrelaterade frågor.

År 2009 etablerade sig G20 på allvar, efter att ha hållit första toppmötet i Washington hösten 2008. Sedan dess har mycket hänt.

75

procent av det som sagts på G20-mötena de senaste åren har blivit verklighet.

G20 har strävat efter att bli mer institutionaliserat, och vid toppmötet i Seoul i november 2010 vidgades agendan till frågor som bistånd, energi, grön tillväxt och korruption. Den ekonomiska diskussionen inriktades på att lägga grunden till en mer stabil global återhämtning och tillväxt. En uppgörelse träffades om ökad röstmakt för tillväxtländerna i IMF, och Basel III-reglerna om skärpta kapitalkrav antogs.

Nu är frågan vad G20 kan enas om i det nya krisläget, med ett försvagat USA och eurosystemet i gungning.

För två år sedan hade i princip alla G20-länder behov av nationella stimulansåtgärder. Då var det inte så svårt att visa dådkraft och gemensamt utlova massiva insatser på global nivå. Men nu är bilden mer splittrad.

USA behöver stimulanser som skapar jobb, medan Storbritannien drar åt sina finanser stenhårt. EU har med möda enats om nya krisåtgärder, men har svårt att stimulera tillväxten. Kina har höjt räntorna och försökt strama åt sin ekonomi för att bekämpa inflationen och klara lokala myndigheters enorma lånebörda efter stimulansinsatserna 2008–09.

Det finns flera frågor som vållar sprickor inom G20, till exempel Kinas valutapolitik och världshandelns framtid. Men den stora oron nu gäller givetvis EU. Tunga tillväxtländer som Kina, Indien och Brasilien har därför föreslagit att IMF ska få ännu mer kapital till krisbekämpning, men det har stött på motstånd från USA och flera andra etablerade industriländer.

Nu prövas alltså G20 på nya vis. Men oavsett hur väl G20 fungerar som global styrgrupp kommer tillväxtländernas inflytande över världsekonomin att öka. Frågan är dock hur eniga tillväxtländerna kan vara sinsemellan.

Johan Myrsten bevakar Asien för SvD Näringsliv.