Motsättningarna i parlamentet lär flamma upp på nytt i samma ögonblick som tumskruvarna tas bort. Avgörande är den kommande utbetalningen från det första stödpaketet 2010 samt beslut om ytterligare 130 miljarder euro. Med dessa försvinner risken för konkurs när lån på 14,4 miljarder ska betalas tillbaka den 20 april.

Redan tre veckor senare kan det vara dags för nyval. Det är i alla fall vad Antonis Samaras vill. Ledaren för det borgerliga Nea Dimokratria seglar i dag i medvind och kan enligt opinionsmätningarna räkna med att bli Greklands näste premiärminister.

Kommer han att hålla fast vid den av EU, Europeiska Centralbanken och Internationella Valutafonden dikterade svångremspolitiken? Eller kommer alla löften och alla goda föresatser att sugas in valrörelsens malström?

Det mest sannolika är att dagens kurs i allt ligger fast. Antonis Samaras kan möjligen beskyllas för att vara en populist. Men han är ingen politisk desperado. Faran är i stället att reformerna och sparbesluten lever sitt eget pappersliv och aldrig når ner till verkligheten. Den insikten växer nu i flera av Europas huvudstäder där man med förfäran följt sicksackkursen i Aten och de allt mer tillnyktrande rapporterna från OECD och IMF.

Förbundskansler Angela Merkels förslag att skicka en sparkommissionär till Grekland var taktlöst och politiskt ogenomförbart. Men det var ett uttryck för att man inte längre litar på de grekiska politikerna och deras förmåga att vända utvecklingen.

Diskussionerna som förs i Berlin, Paris och Bryssel saknar fortfarande en klar linje. Att hanka sig fram från det enda ödesmättade krismötet till det andra är ingen övertygande strategi. Men vad är alternativet? En mirakelmedicin står inte till buds.

Till de idéer som nu luftas hör en mjukare variant av Merkels EU-fogde. Stödpengarna till Grekland placeras på ett specialkonto och är öronmärkta för återbetalning av statskulderna. Detta skulle hålla Grekland flytande fram till 2015 och ge resten av eurozonen tid att tillfriskna.

För även om Italiens och Spaniens räntor nu sjunker och marknaderna för tillfället håller sig lugna så är eurokrisen långt ifrån över. I Portugal protesterade i helgen över 100000 demonstranter mot regeringens sparpolitik. Ekonomin krymper i år med 3 procent och statens skulder stiger enligt IMF:s prognos från 106 till 117 procent av BNP.

I Spanien växer risken för en ny bankkris. Och i Italien är det dags för Mario Monti att inte bara spara utan att slå sönder strukturer som har urholkat konkurrenskraften i eurozonens tredje största ekonomi och i år får den att backa med 2,2 procent.

Det är först nu som det verkligt tunga jobbet börjar.