Överst på den digra agendan står att få igång försäljningen, starta produktionen i Trollhättan, skriva nya avtal med underleverantörer, generalagenter, återförsäljare och serviceverkstäder. Därnäst ska lanseringen av nya Saab 9-5 planeras och så ska den nya bilen levereras, nästa generation 9-3 och alla varianter av den ska utvecklas och så vidare.
Visst, det känns bra för de flesta att avtalet är underskrivet och man kan övergå till kärnverksamheten, samtidigt som det finns kvar en gnagande känsla av att gå ut på nattgammal is. Ska det verkligen hålla?
Det är inte bara ägandet och resurserna hos de nya ägarna som man kan ifrågasättas. Utvecklingskostnaderna i bilbranschen är hisnande och det omtalade EIB-lånet, som varit förutsättningen för Spykers köp, ska användas till att utveckla ny teknik, inte till att täcka förluster eller till att marknadsföra redan utvecklade bilmodeller.
Men även om Saab har en lång resa fram till lönsamhet och framgång finns onekligen chansen. Att företaget över huvud taget fortfarande finns är, om inget annat, ett rent mirakel.
