Den nu 82-årige nationalekonomprofessorn är fortfarande rykande aktuell. I dagarna släpps hans memoarer ”Ekonomi är att välja”. Uppvuxen i Norrbotten är Assar Lindbeck en klassisk produkt av Folkrörelsesverige, skriver tidningen. I en öppenhjärtig intervju berättar han bland annat om klasskillnaderna i uppväxttidens röda Luleå. Han var en av få som sökte till läroverket och våren 1948 tog han studenten. VIa universitetet i Uppsala, där han studerade ekonomi och statskunskap, och värdefulla kontakter med såväl Tage Erlander som Olof Palme inom socialdemokratin, kom han att bli en etablerad och respekterad professor inom sitt gebit.

LÄS MER: ”Svensk ekonomis nestor gör bokslut”

Men han klippte de socialdemokratiska banden efter striden om löntagarfonderna och valde att lämna partiet. Assar Lindbeck hade då varit en av få socialdemokrater som öppet kritiserade hela tanken med fonderna. De skulle bli en ekonomisk maktkoloss utan motsvarighet i något demokratiskt land, varnade han.

– Jag tror inte att jag hade gått med i något politiskt parti om jag inte hade varit född in i ett, säger Assar Lindbeck till tidningen.

Som partipolitisk obunden ekonom har Assar Lindbeck engagerats som expert också av den borgerliga regeringen. När den svenska ekonomin kantrade hösten 1992, i spåren av dåvarande djupa finans- och fastighetskris, fick han ett sisyfosuppdrag som han bemästrade. Det handlade om att staka ut en ny färdriktning för den ekonomiska politiken.

LÄS MER: ”Borgs överskottsmål är absurt”

Lindbeck var ordförande i den så kallade Lindbeckkommissionen och lade fram ett kontroversiellt åtgärdspaket för att få Sverige tillbaka på tillväxtspåret. I dag är merparten av dessa åtgärder fixade, exempelvis att spika fast ett utgiftstak i statens budget, att göra Riksbanken självständig och att riksdagvalet ska hållas vart fjärde i stället för som då vart tredje år.

Men Assar Lindbeck är inte nöjd. Mycket mer måste göras för att Sverige ska fungera till 100 procent.

– Bostadsmarknaden och arbetsmarknaden har man inte ens försökt reformera. Det är väl de stora återstående grejorna, säger han och menar att svensk bostadspolitik är en 70 år lång katastrof. Hyresregleringen, införd som en tillfällig åtgärd under andra världskriget, lever fortfarande kvar. Assar Lindbeck pekar på att en följd av regleringen blir att det knappt byggs några privata hyreslägenheter.

Arbetsmarknadspolitiken får också underkänt. Den förhållandevis höga ungdomsarbetslösheten här hemma är en konsekvens av att det är dyrt och krångligt för arbetsgivare att göra sig av med befintlig personal.

– Ungdomar och invandrare hör till arbetsmarknads outsiders. När det blir krångligt och dyrt att avskeda drar sig arbetsgivarna för att anställa, och då är det de som stängs ute, säger Lindbeck och slår bland annat ett slag för att det införs ett lärlingssystem - något som fanns i Sverige när Assar Lindbeck var en yngling.

– De länder i Europa som har fungerande lärlingssystem, som Tyskland och Österrike, är också de som har den lägsta ungdomsarbetslösheten.

Enligt Lindbeck har dagens allvarliga kris i eurozonen flera likheter med dem som Lindbeckkommissionen brottades med. Han är osäker på om det går att rädda euron.

– Det är ett så komplicerat problem att man ska akta sig för att vara kategorisk. Men såvitt jag förstår är problemet det, att de länder som gick in i en valutaunion, inte insåg att det ställs speciella krav på den ekonomiska politiken om man är medlem eftersom man inte har någon egen valutakurs att justera och ingen kontroll över räntebildningen, säger han till Dagens Industri.

Vad gäller det kommande samarbetet inom EU finns egentligen bara grymma val, konstaterar han.

– Ett alternativ vore att återgå till Maastrichtöverenskommelsen. Eller också spricker systemet, så att vissa länder går ut.

Ett recept, från hans tid som ordförande i Lindbeckkommissionen för snart 20 år sedan, är att nu som då fatta omedelbara, konkreta beslut om att sanera statsfinanserna men att vänta med verkställigheten. Att successivt få ned statsskulden under en längre period för att slippa en omedelbar finanspolitisk åtstramning som annars skulle kunna förvärra situationen.

I den målande intervjun i DI Weekend berättar nationalekonomen också om sitt stora fritidsintresse.

– Boken har tagit upp all min tid. Nu ska jag börja måla igen.