Om näringspolitiken leder till fler företag och fler jobb är det vackert så. Men sambanden mellan olika åtgärder och ökad sysselsättning är sällan glasklar.
Vård, skola, omsorg toppar alltid listorna på vad medborgarna anser vara de viktigaste frågorna inför valet. Lägg till jobb, jobb, jobb så har ni prioriteringarna för alla partier.
De nya jobben kommer i de mindre företagen. Genom att göra det enklare och lönsammare att driva företag skapas arbetstillfällen. Så ser näringspolitiken ut.
När regeringen själv får räkna upp vad de gjort tar de gärna med insatser som mer hör till skattepolitiken eller är en del av krispolitiken. När det gäller de områden som näringsminister Maud Olofsson ansvarar för har de inte blivit så mycket gjort som regeringen från början räknat med.
Men hon är inte ensam. När Björn Rosengren (S) och Mona Sahlin (S) var näringsminister respektive biträdande näringsminister i början av 2000-talet kallades de båda för pratministrarna.
Vad har utmärkt regeringens fyra år vid makten?
Det har varit mer jobbpolitik än näringspolitik och sedan kom krisen.
Näringsminister Maud Olofsson har varit fullt upptagen med fordonsindustrin. Finansminister Anders Borg och regeringen med att styra rätt i stormen.
Att se till att de offentliga finanserna är i bra skick var nummer ett. När läget lugnat ned sig kan det bli aktuellt för mer renodlad näringspolitik.
Det viktigaste av allt: du vinner inga val på näringspolitik. Hur många företagare det än finns och hur bra folk förstår att ett gott företagsklimat ger jobb så räcker det inte till.
Antalet pensionärer är alltid större, ungdomsrösterna viktigare. Löften om vård, skola, omsorg talar till en större del av befolkningen. Lova sedan lite mer pengar i plånboken så är du hemma.
Regelförenklingar och beskattning av fåmansbolag är viktigt men politikernas prioriteringar ligger på andra frågor. Det är den enkla sanningen.
