Riksbanken fortsätter att hålla kvar styrräntan på rekordlåga 0,25 procent minst ett år framåt. Så ser deras prognos ut. Det är goda nyheter för hushåll med rörliga bolån och kommer antagligen att bidra till fortsatt stigande bostadspriser.

Men det som är bra för vissa är mindre bra för ekonomin i sin helhet. Den extremt låga ränte-nivån är tecken på en djup och allvarlig kris i svensk och internationell ekonomi.

Riksbanken lånar dessutom ut 100 miljarder kronor till stor-bankerna till en mycket låg ränta – styrräntan plus 0,15 procent-enheter. Samma åtgärd vidtogs även i juli och orsaken är densamma.

Riksbanken vill visa att de menar allvar med att styrräntan ska vara låg minst ett år till. De vill också att lån med låg ränta ska föras vidare till hushåll och företag för att få fart på ekonomin.

Under veckan har även två storbanker – SEB och Nordea – kommit med färska prognoser. Båda slog an en positiv ton och pekade på senaste tidens ljuspunkter.

Det branta fallet i produktion och export har upphört, varslen är färre och inköpschefsindex pekar uppåt. Men 2009 bedöms vara ett förlorat år, bruttonationalprodukten (BNP) minskar med cirka 5 procent och arbetslösheten fortsätter öka.

De kommande åren blir BNP-tillväxten positiv även om arbetsmarknaden fortsätter att krympa. Resursutnyttjandet i ekonomin är lågt, som ekonomer brukar uttrycka sig.

Det betyder att den djupa lågkonjunkturen inneburit ett stort bortfall av efterfrågan i ekonomin. Både exporten och importen har minskat med cirka 25 procent jämfört med situationen ett år tidigare.

Den låga efterfrågan sätter sina spår i sysselsättningen, påverkar skatteintäkterna och gör alla beslutsfattare nervösa. När blir allt normalt igen?

Normalt, i betydelsen som det var innan finanskrisen briserade hösten 2008, blir det antagligen aldrig. Tillgången på pengar var extrem, räntorna mycket låga och matadorerna på finansmarknaderna hade uppfunnit instrument som inte ens de själva begrep.

Risknivån var extrem, reglerna slappa eller felriktade och inkompetens blandat med nästintill kriminella handlingar bidrog till att förtroendet på finansmarknaderna försvann.

Upprinnelsen till hela situationen var utlåningen på amerikanska bostadsmarknaden. Lån till hushåll som inte borde haft lån omvandlades till finansiella instrument som inte var värda pappret de var skrivna på.

Som en pandemi spred sig rädslan över att bli sittandes med värdelösa finansiella instrument. I början av oktober 2008 upphörde i praktiken världens finansmarknader att fungera.

Då tvingades regeringar och centralbanker att gripa in med stöd för tusentals miljarder. För att hålla igång finansmarknaderna – för om de slutar att fungera stannar den ekonomiska motorn i varje modernt samhälle.

Dessutom innebar implosionen på finansmarknaden att efterfrågan minskade drastiskt i världsekonomin. Det har tvingat fram en mycket expansiv ekonomisk politik runtom i världen.

Där är vi nu.

Om vi tror att vändningen har skett, att vi stabilt är på väg uppåt, då måste makthavare runtom i världen snabbt dra tillbaka det gigantiska stöd som finns.

Annars blir ekonomin överhettad, inflationen tar fart som en präriebrand och vi får nya bubblor och nya problem.

Hur det offentliga ska avsluta alla stödpaket och låta det finansiella systemet och marknadsekonomin fungera på egen hand formuleras just nu i olika så kallade exit-strategier.

Helgens möte med G20-ländernas finansministrar i London handlar bland annat om exit-strategier.

Samtidigt finns en stor osäkerhet om mardrömmen är över. Kommer finansmarknaderna att sakta men säkert börja fungera igen? Det är nämligen en förutsättning för att all världens ekonomier ska fungera och konjunkturen ta fart.

Läget på de finansiella marknaderna har förbättrats men är fortfarande inte normalt. Så uttryckte sig Riksbanken och dess chef Stefan Ingves i torsdags.

De globala banksystemen behöver mer tid för att normaliseras och konsolideras. Det var chefsekonom Robert Bergqvists kommentar när SEB presenterade sin rapport i tisdags.

I fredags var både Internationella valutafondens chef Dominique Strauss-Kahn och chefen för tyska Bundesbank, Axel Weber, ute och varnade för att tro att krisen är över.

Dominique Strauss-Kahn vill vänta med att dra tillbaka de stimulansåtgärder som genomförts för att bekämpa den globala krisen. Den ekonomiska återhämtningen måste först få fäste och arbetslösheten sjunka.

Axel Weber tror inte att alla pilar går uppåt i fortsättningen, det mest troliga är att det kommer bakslag.

Så är läget.

Sverige kan inte vända konjunkturen eller få finansmarknaderna att fungera på egen hand. Hur duktiga ämbetsmän och politiker vi än må ha.

Sverige får snällt vänta på att de stora länderna, med USA i spetsen, lyckas få bukt med krisen. Då är det viktigt att Sverige har gjort saker rätt när det gäller att understödja vårt eget banksystem och vår egen arbetsmarknad.

Om allt blåst över om ett år eller om det tar ytterligare fem år vet ingen. Den osäkerheten finns i alla prognoser som således ska tas med en nypa salt.

Det är inte siffrorna i en prognos som är det intressanta utan resonemangen bakom.