Att Ikea ägnar sig åt sofistikerad skatteplanering genom olika skatteparadis har länge varit känt. Trots att Ikea bedyrar att man betalat 6 miljarder kronor i svensk skatt de senaste tio åren så har bolaget svårt att förklara bort att man gör allt för att slippa betala skatt i det blågula ursprungslandet.
Inga konstigheter så långt. Alla svenska storföretag gör sitt yttersta för att gå runt skattmasen. En annan fråga är hur ägarna agerar på det personliga planet. Här kan man konstatera att Ingvar Kamprad flydde till Schweiz för många år sedan medan exempelvis H&M-ägaren Stefan Persson bor kvar och betalade 880 miljoner kronor i skatt bara under 2009.
Men i mångas ögon framstår ändå Ingvar Kamprad som folklig medan Stefan Persson förknippas med finanseliten. Med sitt jordnära sätt: kramarna, den stapplande engelskan, dyslexin och de övervunna spritproblemen liknar Kamprad den där genialiske men småsunkige farbrorn som man träffar en gång om året på julafton.
Ikea-avhopparen Johan Stenebo ville med sin bok ”Sanningen om Ikea” (2009) göra upp med den bilden. Han menar att Kamprad medvetet spelar ned sin rikedom och sin intelligens för att framstå som ofarlig. Inför prisförhandlingar med nya leverantörer är det ju aldrig bra att utropa: ”Jag är världens rikaste man!”
Boken, liksom Uppdrag gransknings reportage, utlöser naturligtvis häftiga reaktioner från dem som vill behålla helyllebilden av smålänningen intakt. Men jag tror ändå att man måste försöka hålla flera Kamprad-bilder i huvudet samtidigt.
Jag tror inte för en sekund att Ingvar Kamprad spelar när han gråtande kramar om en rysk arbetare i varuhuset i Moskva eller när han hellre äter varmkorv än kaviar. Men samtidigt är han en supersmart, iskallt kalkylerande företagsledare med vinstintresset som religion.
Poängen är alltså att bilden av Kamprad är mycket mer komplex och mångfacetterad än vad som ofta framkommit. Nu har Uppdrag granskning lyckats få ut namnet på Ikeas superstiftelse Interogo i offentligheten vilket är en bedrift.
Ingvar Kamprads problem är som vanligt att det inte är han själv som går i bräschen för öppenhet. Precis som när Expressen granskade hans kopplingar till den fascistiska Nysvenska rörelsen, så är det först efter publicerat faktum som Kamprad lägger korten på bordet.
I Kamprads personlighet ingår både mörkläggningsinstinkter och impulsiva raseriutbrott. När nya pusselbitar belyser det blir totalbilden av Möbelkungen mer balanserad. Det tycker i alla fall jag är positivt.
Olle Zachrison är chef för SvD Näringsliv
