Länge såg det ut som om startfältet i melodifestivalens final skulle bli en spegelbild av hur det ser ut i börsbolagens styrelserum – en tydlig mansdominans. Sex av åtta klara finalister var män.
Men kvoteringsförespråkarna behövde inte höja rösten eftersom de flesta telefonrösterna i schlagerns andra chansen för en vecka sedan gick till två kvinnliga soloartister.
Många som följt deltävlingarna tycker nog att årets schlager ger ett blekt intryck med falsksjungande finalaspiranter, slätstrukna, sömniga och såsiga ballader samt fantasilösa, fartfyllda låtar. Kanske hade det varit läge att kvotera in med kvalitet som ledstjärna till finalen?
Någon ny schlagersuccé, som när Abba slog igenom 1974, lär det inte bli. Fast det skulle behövas för att sätta den svenska musikindustrin mer på världskartan igen. Visserligen är Waterloo ingen av gruppens bättre låtar, tycker jag, men vinsten i Brighton var startskottet. Benny Anderssons och Björn Ulvaeus fantastiska förmåga att fixa fram låtar med hög popkvalitet satte fart på den internationella karriären för gruppen.
Abba banade väg för andra svenska exportsuccéer inom musik: Roxette, Army of Lovers och Ace of Base. Här, liksom i fallet Abba, fanns åtminstone någon i gruppkonstellationen med hitmakarkänsla i sitt låtskrivande.
Andra svenska schlagervinnare i Eurovision Song Contest har inte gjort något större avtryck utanför landets gränser. Bröderna Herrey, Carola och Charlotte Nilsson, nu Perrelli, är alla schlagerprodukter som fått bärande melodier av andra upphovsmän eller kvinnor. Utan stringent uppföljning har det varit svårt att få karriären att slå rot, i vart fall utanför Sverige.
Kvällens startfält har bara en artist som svarat för hela låtfabrikationen på egen hand. Det är dock kvalitetsaspekten – och chansen att sticka ut i den stora finalen i Oslo – som bör göra Salem Al Fakir till en vinnare. Och om du tittar och lyssnar, strunta i den låga kvalitén i stort. Lördagslivet framför teven kan ändå bli en schlager.
