En del av företagen verkar förvisso ha tänkt igenom vad de vill få ut av sin närvaro. Till exempel höll SAS sina kunder informerade om askmolnets påverkan på trafiken under flygstoppet medan Tele2 använder sociala medier som ett slags alternativ kundtjänst, för att fånga upp missnöjda kunder.
Men de flesta av bolagen verkar befinna sig i varierande stadier av uppstart –de kanske har fått upp en fansida på Facebook och startat upp ett konto på Twitter och funderar på hur de ska utnyttja det.
Men oavsett om det handlar om ett av Stockholmsbörsens storbolag eller mindre firmor finns det gott om tabbar att göra på Twitter och Facebook. Den första är tyvärr fortfarande rätt vanlig, man klumpar ihop dem i samma socialamedier-hög och behandlar dem som nya kanaler för att skicka ut samma gamla pressmeddelanden och reklamutskick.
För att utnyttja kanalerna rätt måste man förstå hur de fungerar och hur de används.
Själv använder jag Facebook till att kommunicera med människor som alla –på något sätt –skulle kunna kategoriseras som mina vänner. All interaktion med företag sker helt och hållet på mitt initiativ och på mina villkor.
Twitter är annorlunda. Det är inte ett socialt nätverk, utan snarare ett publiceringsverktyg –som en blogg med ett tak på 140 tecken per inlägg. De korta inläggen lämpar sig inte för invecklade haranger, men fungerar utmärkt för samtal. Alla kan läsa det jag skriver och jag kan läsa allt som andra skriver.
Man samlas inte på Twitter för att man gick i samma klass på gymnasiet, man samlas där för att man är intresserad av ungefär samma saker. Företag får gärna blanda sig i diskussionen om de har något att tillföra, eller om de blivit tillfrågade. Alla är välkomna.
Men en sak gäller för både Twitter och Facebook. För att få ut något överhuvudtaget måste företagen ha en närvaro –i betydelsen att man faktiskt har någon eller några som är närvarande och både följer och deltar i diskussioner. För oavsett om det är det är på Facebook eller på Twitter så är det mottagarens intressen som måste styra.
