Vart tog alla bildekaler vägen?

Vart tog de vägen? Bildekalerna som definierade bilägarna. ”Skratta inte Svensson. Din dotter kan ligga i baksätet” eller ”Vi flytt int”. Så kunde det se ut i bakrutorna på bilar förr i tiden. Men nu är alla ”Atomkraft nej tack” och Safs långkörare från 1977: ”Fri företagsamhet är bra för Sverige”, med märket som såg ut som en liten backhoppare, spårlöst försvunna.

Dekalerna kunde delas in i olika genrer. Vissa var till synes oförargliga – som de av typen ”Hellre en back i hallen än ett hack i ballen” – men naturligtvis blytunga klassmarkörer och i vissa raggarkretsar dessutom grovt kvinnoförnedrande. Vad sägs om ”Tjejer kör bättre än höns” eller den helt bisarra ”En lydig kvinna är en lycklig kvinna”.

Sedan fanns dekalerna som klassmarkerade åt andra hållet. Som Rotarys dekal – kugghjulet – som smällde högt om den återfanns omständligt ditklistrad på en blänkande Audi 100 ägd av en landsortsdirektör som kommit upp sig i smöret.

Så fanns dekalerna som på en mikrosekund körde ägaren rakt in i ett ideologiskt fack: Den röda Sosserosen, Det blå spretiga moderat-”M”:et med punkter i alla hörn. Eller märkena som tydligt tog ställning i en enskild fråga som: ”Atomkraft – ja tack” eller ”Avskaffa fonderna nu” (som raggaretablissemanget snabbt klippte om till ”Skaffa Ford nu”) På tidigt 1980-tal visste skickliga kampanjmakare att trycka upp rikligt med bildekaler.

Nu åker den politiskt korrekta innerstadsmedelklassen i sina Toyota Prius och de nyrika Östermalmarna rattar obekymrat Hummerbilar. Utan dekaler. Och det är – förutom de pinsamma kvinnofientliga dekalerna – så tråkigt. De ofta luftbubbliga märkena sade något om sin ägare. Man vågade visa ett naket ansikte, där mitt i allt partikelförorenat snöslask och ton av bilplåt. Vågade stå för den man var och på ett mikroplan röra om i den stora samhällsfrågegrytan. I dag är det helt enkelt tystare.

Jonas Fröberg är SvD:s motorredaktör. jonas.froberg@svd.se