Söndag kväll klockan 20.40 vid Centralstationen i Stockholm. Min privatbil gungar till. Den stackars mannen som skrapade upp sidan på min bildörr var förtvivlad – han försökte ju bara nästla in sin bil i en tom parkeringsficka.

”Man ser ju inte var bilarna slutar nu för tiden”, sade han uppgivet.

Begrunda följande lilla ord en liten stund: Sikt.

Para sedan ihop det med begreppet ”säkerhet”.

Bilarna blir allt säkrare, till och med småbilar som VW Up har aktiva säkerhetssysten som snajdigt får bilen att niga inför hinder. Det är som trolleri.

Men så har vi sikten, som blir allt sämre. Jag har suttit i testbilar som Honda Civic, Volvo V60 och Chevrolet Volt det senaste året. Och häpnat. Bakåtsikten är icke-existerande. Det är som att bilfabrikanterna bygger in oss i stridsvagnar med hemlig bakåtsikt och dörrsidor uppdragna som kostymbyxorna på en herreman på 1950-talet.

Naturligtvis är en del av förklaringen att A- och B- och C-stolpar blivit tjockare – av just säkerhetsskäl. Sedan kan vi välja till ännu fler säkerhetssystem – i princip alltid som dyra tillval. Då kan det pipa när bilar kommer i ”döda vinkeln”, eller tjuta uppfodrande från bakre och främre stötfångarna när man ska parkera. Eller så framträder världen bakom bilen ur ett groteskt vidvinkelperspektiv i en (dyr) backkamera.

Ibland har jag diskret tryckt bort allt när det tjutit för mycket.

Uppe i Västerbotten har jag en grön Saab 900 från sent 1980-tal. Varje gång jag sätter mig i den och drar in den välbekanta Saab-doften blir jag alldeles häpen.

Det är som att sitta uppe på ett högt och fritt berg, och titta ut. Man har sikt och behöver inte, i alla fall oftast, använda elektroniska hjälpmedel. Det duger gott med ögonen.