– Med hjälp av brorsan blev det en blå Citroën 2CV, Lillcittra, från 1959. Den var fruktansvärt risig, men den var enkel och relativt billig att laga och så var den så himla kul att köra. Efter ommålning blev den paprikaröd och döptes till Paprique. Alla bilar ska ha ett egennamn, tycker jag, säger Kerstin Olvén.

Hon är pensionerad hortonom, men med ett närmast passionerat förhållande till Citroën. Pepparkaksformarna har Citroënsiluett och till och med servetterna på kakfatet bär Citroëns logotyp.

Det var skicket på den första 2CV:n som gjorde att hon fick kontakt med Svenska Citroënklubben. En dag 1968 när hon stod vid sin bil i Södertälje kom det fram en man, som utifrån bilens tillstånd förstod att hon nog behövde lite råd och dåd så han föreslog att hon skulle gå med i klubben för att få tips och hjälp med att få ordning på bilen.

– Jo, jag följde rådet och det har jag inte ångrat. Det finns en enorm kunskap om bilarna bland klubbmedlemmarna som också delar med sig av kontakter och tips. Men framför allt är medlemmarna själva roliga och trevliga.

45 år efter sitt första bilköp är Kerstin Olvén inne på sin fjärde Lillcittra, en vackert röd 85:a i originalskick och själv är hon vice ordförande i Citroënklubben, som i dag räknar in omkring 1800 medlemmar. Hon var mer aktiv i klubben tidigare, men på sommaren vill hon inte missa att köra Lillcittran till den årliga Citroënträffen, som i år äger rum i Gränna.

Annars är Lillcittran en utmärkt vinterbil, om man bortser från att den i stort sett saknar värme. Under de år familjen bodde i Småland körde Kerstin Olvén varje dag 10 mil till och från jobbet utanför Kristianstad på vintrarna insvept i fårskinn.

Numera bor familjen på landet utanför Katrineholm och till vardags kör hon en fyrhjulsdriven Toyota Corolla från 1996. En ren bruksbil, som tar sig fram även i djupsnö.

Kerstin Olvéns man, Göran, är visserligen bilintresserad, men inte särskilt imponerad av just Citroën. Däremot hjälper han Kerstin ibland med att hålla hennes bilar i stånd.

I garaget utanför Katrineholm står, vid sidan av den röda 2CV:n, en D Spécial från 1972 i en något obestämbar röd nyans med vitt plasttak. Bilen är i, som det brukar kallas bruksskick, och så ska den vara, menar Kerstin Olvén. En veteranbil bör se begagnad ut.

–Det är en klassisk Kirunapadda. Av någon anledning såldes det många Citroëner just i Kiruna och de är i princip rostfria. De kan vara risiga i lacken, men sällan rostiga. Just den här har jag hela historien bakom och så jag vet vad som är gjort och vad som behöver göras.

–På den här återstår det att laga inredningen och att montera skärmarna som jag har rostskyddsbehandlat plus en del annat smått och gott, men i övrigt är den körklar och den går riktigt bra säger Kerstin Olvén.

Vilken är då hennes favoritcittra?

–Den finns tyvärr inte kvar. Det var en GS, som jag hade i tre år innan rosten tog den. Det var en underbar bil, den bästa som Citroën har gjort. Bara det inte var för den där rosten...