På den prisnivån ingår förstås det mesta, men också utvändiga kännetecken som dramatisk front, ”hasplåtar” och plastsköldar på sidorna. Sistnämnda kan ju vara bra för att hindra småskador när man själv eller någon annan är för vidlyftig vid dörröppnandet.
Dieselmotorn är också go, liksom automatlådan, men lite svårt är det att förstå att en ”V70plus” ska vara så dyr. Men det är väl kunderna som vill ha det så; har säljarna V70 ska försäljningschefen har en XC70.
Det borde vara mer företagsekonomiskt (ja inte för Volvo förstås) med gradbeteckningar på slipsen.
Men som alltid i en Volvo sitter man bra, länge, med de viktigaste knapparna på bra ställen, och en himla massa andra som man kan hoppa över.
Rätt mycket går att hoppa över redan när man skriver kontraktet. BLIS för 5700 kr (en apparat som varnar för fordon i döda vinkeln) är kanske Lyckan (engelskans bliss) för den som kör bil som han åker tåg, men liksom självbromsningssystemet i den radarförsedda farthållaren egentligen kontraproduktivt mot den sorts bilförare jag vill ha intill mig i trafiken: aktiv, deltagande, intresserad och säker av egen kraft.
Att bilen har Volvos vanliga, och starka, säkerhetstänkande i själva grundkonstruktionen är självfallet utmärkt. En del av smågodiset på provbilen var också lätt att bli förtjust i – som den lysande ljudanläggningen och den motordrivna bakluckan; det är ju alltid trivsamt att slippa ta i alla kombibilars notoriskt smutsiga baklucka, istället bara trycka på fjärrkontrollen och vänta på sesam öppna dig.
Knappast nödvändig, men väldigt behaglig för den som gillar att åka mjukt, är Volvoförkortningen Four C, eller på svenska aktivt chassi. På bilar med det tillvalet kan man ställa stötdämparna i komfortläge, alternativt sport eller advanced. Ingendera ger stötig gång, men i läge komfort är det som att sväva på små moln.
