Grundtanken var god. Naturvårdsverket ville få bukt med gamla, uttjänta bilar som dumpas i skogsbryn och myrar och få bort illegala bilskrotar - redan där stötte man på patrull - entusiasterna uppfattade det som att det skulle bli förbjudet att demontera bilar för att använda till reservdelar.

Det föreslogs även begränsningar i hur många bilar en privatperson kan få äga, liksom förkortade avställningstider för bilar.

Då passerade man en osynlig gräns. Protestvågen påminner nu om en tsunami.

Facebookgruppen ”Stoppa skrotningsberedningens förslag” har fått nära 18 000 medlemmar, Naturvårdsverket mottagit tusentals brev och har nu nesligt fått backa på flera förslag, bland annat att med att begränsa antalet bilar.

Det är naturligt att intressegrupper protesterar mot nya lagförslag - och bilentusiasterna kommer att få tugga i sig några delförslag de inte gillar. Det är bara att acceptera.

Men tänk om handläggarna tagit sig tid. Köpt med sig ett gäng kanelbullar och åkt ut till garage i Sollentuna eller Falun, där svetslågor doftar fränt och vidlyftiga bilprojekt luftas med feberaktiga röster. Sett hur konstnärliga ådror får utlopp genom sliprondell och lackspruta. Lyssnat in.

Då hade de antagligen sluppit göra en pudel. Sluppit schavottera.

Jag tror en liten sak till spelar in här. En längtan - till skrotbilar och vrak, där hittar man en oemotståndlig mörk noirstämning som väcker själar som nära nog själveroderat av allt ängsligt ljust och likformigt.