Det ringlade Saabar på mer än 75 platser i över 40 länder och bara i Sverige sågs Saabklasar i 20 städer. ”We are Saab” stod det på plakaten.

Flest kom i Trollhättan med runt 850 bilar som belägrade Saabs stora parkering utabför den tysta fabriken.

Det har hänt en gång tidigare. Den 17 januari 2010. ”Save Saab” stod det då på mer än 5000 Saabägares plakat när karavaner hotfullt rullade ut på vägar runtom i världen. Då var målet sylvasst: Förmå GM att riva upp beslutet att likvidera Saab och beveka dem att acceptera Victor Muller som köpare.

Fienden var tydlig, rollerna klara: Det var David mot Goliat, underdogen Saab mot stora onda GM.

Nu är det annorlunda. Nu står det ”We are Saab” på plakaten. Då stod det ”Save Saab”, och trots ringlande köer, bultande hjärtan och knutna nävar var det rätt avslaget. Saab är ju i konkurs. Vem ska man rikta all vrede och sorg mot?

Man kan snarare se det som en del av en sorgeprocess – blandad med ett behov av att prata om den strimma hopp som finns.

För svaret på frågan ”Vad det är det egentligen med Saab?” är att märket har världens mest känslomässigt engagerade bilägare. Det kunde ett team vid psykologiska institutionen vid Ruhruniversitetet i Bochum i Tyskland visa 2009.

Saab har också blivit en bild av Sverige och en faktor, om än liten, som definierat oss som svenskar. Man kan se karavanerna som en punkt för detta. Kanske för hela det moderna projektet.

Man ser även en annan sak i Saabkaravanerna. Det är få nya Saabar. Det nyper till i hjärtat.