– Kom in! Två pigga ögon möter upp i dörröppningen. Våningen ligger högst uppe i ett hus i centrala Stockholm och snart ska vi förlora oss i bilminnen och fotoalbum.

Men det började med ett handskrivet brev.

Det kom till redaktionen i mars i år. Det var Carin Cronstedt som berättade om sin bil som hon är stolt över; en skimrande blåmetallic Volvo 760 från 1988.

Hon skrev att hon haft många bilar sedan en mycket speciell dag för 73 år sedan, den 27 april 1936. Då tog hon nämligen sitt körkort. Låt oss gå tillbaka dit.

Efter uppkörningen promenerade 19-åriga Carin till hemmet på Sturegatan i Stockholm för att träffa sin gamla barnfröken, Hildegard Christensson:

– Nu går jag och knycker pappas bil, sen ger vi oss ut och kör på Djurgården! sade Carin.

Bilen, en mörkblå Buick, stod parkerad några kvarter bort, i Freys Garage på Grev Turegatan. Fröken Christensson väntade tålmodigt. Så gav sig de två kvinnorna sig ut i den starka vårsolen.

Det gnistrade av lycka från förarsätet när den sjusitsiga Buicken letade sig genom Östermalms gator och över Djurgårdsbron. Vid ratten satt Carin. Bredvid satt den över 50 år äldre fröken Christensson.

Hon såg stolt ut.

När Carin var två år, 1918, avled hennes mor i spanska sjukan. Sedan dess fanns fröken Christensson med henne ända fram till sin död 1959.

Den raka åttacylindriga motorn mullrade värdigt när den stora bilen accelererade mellan lindarna förbi Nordiska museét och vidare ut på Djurgården.

– Det var fantastiskt att få köra iväg, men det var ingen idé att fråga pappa om lov. Jag var ju yngst och ingen trodde jag kunde någonting, säger hon och skrattar.

Nu sitter vi i Carins våning 73 år senare och svaret kommer blixtsnabbt på frågan varför hon tog sitt körkort.

– För att det var roligt förstås.

Hur var trafiken 1936?

– Jättebra, man kunde ju parkera var som helst, säger hon.

Billivet började ordentligt när Carin träffade sin man, Diedric Cronstedt, och gifte sig 1938.

Han hade flygcertifikat och drev bland annat ett flygbolag.

De köpte en Adler som ställdes av under kriget, men 1941 fick den ett gengasaggregat. En säck kol fanns då alltid på taket och ett bitvis smutsigt vardagsbestyr inleddes.

– Jag var så rädd om handskarna så jag tog alltid av dem när jag skulle fylla i kol. Men min man gjorde tvärt om – han tog på sina handskar för att inte smutsa ned händerna.

En Ford Mercury med V8-motor köptes 1948 och med den åkte Carin och hennes man genom ett sönderbombat Europa.

Hon tystnar och blicken försvinner bort.

– Det var otäckt, i Hamburg och utanför Paris där vi stannade till var det ruiner överallt.

Bilarna passerade sedan i revy, nogsamt noterade med sirlig handstil i Carins anteckningsböcker; registreringsnummer och köp- och säljdatum.

Och bilägandet visar sig ha en imponerande bredd.

1954 blev det en ny svart Mercedes. Sedan köptes både en Citroën DS och en hundkoja och på 70-talet rattades både Mazda 323, Volvo 245 och en Rover 2000 från 1972.

Plötsligt går hon bort till bokhyllan och hämtar en fryspåse som nogsamt knyts upp. I den finns en modellbil av Rovern. Hon ställer den på bordet.

Vi fortsätter bläddra i album med bruna sidor och bilder fastsatta med hörnkuddar.

En porträttbild tar upp en hel sida. En glad Carin sitter i sin VW bubbla 1950 och tittar glatt och trotsigt i kameran. Hon var då 34 år och småbarnsmor. Bilden är från en så kallad rodeotävling för bilar där man bland annat skulle backa på en bräda och köra genom vattengravar.

– Min man tyckte jag skulle vara med. Jag var enda kvinnan och kom femma, säger hon och häller upp kaffe.

Stoltast är hon när hon berättar om deras Bentley S2 från 1960.

– Den var så härlig att köra. Vi lät omlackera den i två grå nyanser så att den blev som ny!

Nuvarande bilen – den blå Volvon 760:n – köpte de ny 1989. Hennes man gick bort 1992 och sedan dess har hon behållt den.

Nu har den rullat 9 000 mil.

– Jag låter alltid handtvätta den på en verkstad på Ynglingagatan i Stockholm och om vintrarna står den hos sonen utanför Västerås, säger hon.

Vi böjer huvudena mot soffbordet där en bild av Volvon ligger. Carin har tagit den själv med sin digitalkamera. Bilen ser ut som den vore ny. Den ljusa skinnklädseln bryter av mot den mörkblå utsidan.

Hon tittar och ler länge.

– Den hade katalysator och det tyckte jag en bil skulle ha för miljöns skull, säger hon och vi tar sedan adjö efter nära två timmar.

Två dagar senare kommer ännu ett brev.

Hon vill utveckla varför hon tycker om sin Volvo.

”Jag ville ha den och ingen annan för jag tyckte den var den snyggaste av bilarna vi tittade på. Och jag tycker fortfarande att den är ursnygg, trots åldern! Och så är det känslan av kraften under gaspedalen, vilket gör att man behärskar sin körning i olika sammanhang”, skriver hon.

Nu är Volvon just omhuldad på den årliga servicen och sommaren ligger framför den och Carin.