Hon fick nej. Toyota Celican som stod under ett träd utanför en sommarstuga i Eskilstuna var inte till salu, hur mycket Ester Zsido än hade förälskat sig i den. Förkrossad surfade hon runt på Blocket – och hittade en likadan.

– Den var i riktigt dåligt skick, penselmålad gul med oljefärg och genomrostat golv, men jag ville ha den, säger hon.

Så Ester åkte till Södertälje för att hämta hem bilen. Hon hade tänkt putsa upp den, laga lite rost, måla och få sig en rolig bruksbil, men sedan ”spårade det ur”.

– Jag hittade mer och mer rost, det visade sig att det nästan bara var färgen som höll ihop den. Och när man ska måla kan man ju lika gärna lacka, och ja... sedan var jag plötsligt igång, säger hon.

Det har varit en lång väg, och Ester har fått lära sig allteftersom. Hon hyrde in sig i ett garage där det fanns ett par grabbar som kunde visa hur man svetsar, och hon raggade reservdelar på nätet och via Toyota club Sweden. Hårdaste bakslaget kom när hon hade stått och slipat ihop med sina föräldrar hela natten före lackeringen, och lackeraren vägrade ta emot bilen. Underarbetet var för dåligt.

– Då var jag väldigt nära att ge upp. Men garagegrannen tipsade mig om en lackerare runt hörnet, Pauli Geber, som visade sig vara expert på veteranbilar. Han peppade mig och delade upp det i delmål, jag fick slipa lite mer här, slipa lite mer där, och till slut gick det. Utan honom hade jag aldrig klarat det, säger hon.

I dag är bilen lackad i en röd Maseratifärg med lite glitter i botten, och så länge inte solen ligger på ser den ut som originalfärgen. Det mesta ser faktiskt ut ungefär som det gjorde när bilen var ny en gång i tiden, fast med Esters egen touch på det.

Hur Ester Zsido, 24, blev tjejen med ett brinnande motorintresse kan hon inte riktigt förklara. Kanske är det så enkelt som att hon alltid har gillat att fixa med saker, förr var det hästarna som fick hennes fulla uppmärksamhet.

– Min familj var lite emot bilintresset först, de trodde nog inte att jag var seriös. Jag köpte en reservdelsbil också, så de var väl inte helt glada åt att ha en massa vrak på tomten, säger hon.

Men med tiden har föräldrarna gett med sig och blivit hennes största supportrar. Det har behövts, för det är inte alla som har velat se henne lyckas. På vissa forum på nätet försöker en del killar påstå att hon inte gjort renoveringen själv, och när Ester kom till sitt första garage slog grabbarna vad om hur länge det skulle dröja innan hon gav upp. När hon motbevisade dem, var det någon som backade på bilen.

– Jag bytte garage direkt.

Fast det uppvägs av alla nya vänner som hon har hittat, och den fina bilen förstås. Den står där och glittrar i solen, och liksom blinkar till den bilintresserade grannen tvärs över gatan. För gissa om han blev förvånad när Ester kom tillbaka med Toyotan.

– Han blev tyst och sprang in och hämtade några gamla papper med registreringsnummer på. Det visade sig att det var hans gamla bil som han sålt 1981. Efter det har den varit i Kiruna, Finland, Kiruna igen och så Södertälje. Det är kul, den har varit runt. Det känns som att den har en egen karaktär.