I mycket grova drag är huvudbeståndsdelarna i en personbil i dag desamma som vid föra seklets början, nämligen en motor, växellåda och fyra hjul. Visst, alla delarna har förfinats, gjorts pålitligare och framför allt har bilarna blivit säkrare och bekvämare.

Dock har industrin satsat betydligt större resurser på att designa och bocka plåt än att utveckla den grundläggande tekniken. Hade man i den internationella bilbranschen, satsat bara en bråkdel av de pengar som hamnade på designkontot på alternativ motorutveckling, skulle det antagligen finnas fungerande alternativa framdrivningssystem i dag.


Branschen kan bara den vill, vilket den demonstrerat det senaste årtiondet. En pressad bilbransch har tagit fram hybridsystem, dvs kombinerat bensinmotorer med generatorer, elmotorer och bättre batterier. Men framför alt man har lyckats göra diselmotorn användbar i vanliga personbilar.

1893 uppfann Rudolf Diesel sin motor som sedan fick hans namn. På många sätt var det en banbrytande uppfinning; den är pålitlig, den behöver inget elsystem och den är framförallt robust och kan köras på alternativa bränslen. Dieselmotorn, som i dag sitter i allt fler personbilar har bara principen gemensamt med de diselmotorer som satt i Mercedes eller Peugeots personbilar på 60- och 70-talet. De har blivit bränslesnålare, renare oh framför allt mer körbara. Bara under 2000-talet har det hänt mer med dieselmotorerna än under hela nittonhundratalet.

Man kan fundera över vad branschens ingenjörer hade kunnat åstadkomma ifall de fått chansen och resurserna att utveckla också de andra alternativen.