Jag kommer av någon anledning ihåg godispåsen, en sådan där med röda bildäck och lakritsrullar hopblandade, som jag köpt på macken samma kväll, den 15 november. Snötäcket var mjukt och decimeterhögt och jag satt med mamma och åt röda bildäck framför tv:n. Väntade på tolvslaget.

Jag hade väntat ett helt år – efter att ha köpt en vit Yamaha DT50, som dessförinnan först hängt på väggen som ett drömlikt urklipp ur en broschyr. Pappa tyckte den var var väl dyr, 6300 kronor kostade den. Nu stod den i garaget till höger om den mjölkvita Ford Sierran. Alla killar i klassen, tjejerna hade inga mopeder, hade redan knattrat omkring på sina Zündapp KS50 och Puch Dakotor sedan våren. Jag hade cyklat efter dem som ett jehu. En tid jag förträngt. Fem minuter i tolv på natten gick jag ut med den nya Nolanhjälmen i handen. Pulsen hög. Situationen liksom overklig och de sista minuterarna stod mamma i dörröppningen på farstubron och hjälpte mig att räkna ner.

Så slog klockan tolv.

Tiden stod stilla.

Händerna darrade när jag styrde ut mopeden, vred om den lilla nyckeln och kickade igång den. Som en symaskin lät den men vad gjorde väl det.

”Kör försiktigt!” hörde jag vagt, innesluten i hjälmen när jag gled ut i Rundviks samhälle. Lyckan pulserade i magen och när jag passerade postlådan ut på vägen vällde den upp i bröstet. På ett sätt som jag mycket sällan känt sedan dess. En frihetskänsla parad med insikten att jag fullständigt behärskade situationen. Jag åkte gata upp och gata ner i ett helt folktomt samhälle. Koncentrerad på nuet.

Efter en kvart stannade jag uppe på kullen invid skolan – och ägde hela världen.

Denna vecka skriver vi om mopeden. Det var på tiden.